Det finns ett idrottsliv - utanför Stockholm

SPORTBLADET

Striden mellan fotboll och hockey rasar i spalterna. Om det får man förstås tycka precis vad man vill. Vissa premierar fotbollens taktiska och akademiska fördelar, andra föredrar de fartfyllda muskelkrockarna i hockeyn.

Klart är dock att det är storstan som styr. Det är i storstan man ska vara stark för att få riktig genomslagskraft.

Och där ligger väl kanske det mest allvarliga problemet.

Hockey och fotboll är Sveriges två giganter. Allsvenskan och elitserien lockar tillsammans en mastodontpublik.

Just nu möts också deras vägar och krockarna är ett faktum. Krockar där fotbollen för närvarande visat sig ha den tåligaste karossen.

Säger man åtminstone i spalterna.

Och så fortsätter man analysen med att konstatera att hela hockeysverige förlorar på att sporten just nu är så svag i storstan. Närmare bestämt i Stockholm. Till viss del i Göteborg.

För tittar man närmare på siffrorna ser man att hockeypubliken i Örnsköldsvik, Sundsvall, Karlstad, Södertälje, Linköping, Jönköping och Malmö faktiskt har ökat. Som grädde på moset har nämnda orter samtidigt ökat på besöksstatistiken också för fotbollen. På landsorten finns uppenbarligen plats för dem båda. I brist på konkurrens säger vissa, men å andra sidan är ju även publikunderlaget tunnare.

I Globen gapar däremot läktarna tomma. Därifrån kommer antagligen också idén till artikelserien, för det är Stockholm som anses vara det stora problemet.

Det säger både Fagerlund, Wallin och sportjournalisterna - stationerade i huvudstaden.

I Stockholm finns enligt dem potentialen, där finns riksmedia, där når man genomslagskraften. Där sätts alltså trenderna för resten av konungariket.

Globens tomma läktare är därmed ett tydligt tecken i tiden. Inom kort beräknas övriga hockeylag gå samma öde till mötes som Djurgården redan har gjort.

Men är det verkligen så säkert det?

Eller kan det, mot förmodan, vara så att människor på landsorten vågar bete sig annorlunda, anta andra värderingar och prioritera annat än sina storstadsgelikar? Kan det vara så att det faktiskt är helt andra saker som gör att Stockholmare väljer bort ishockeyn?

Som att de tvingas snickra sig genom eftermiddagens rusningstrafik för att komma fram till arenan. Som att Globen är en arena utan vare sig känsla eller hemma-identitet. Som att du i Globen sitter så långt från isen att du lika gärna kan se matchen på tv.

Visst är det så att hockeyn har problem, och dessa ska icke på något sätt förringas. Klackarna får inte slipsnissarna att hänga med i Vågen.

Det kostar skjortan att ta med ungarna på två hemmamatcher i veckan. Och är det verkligen spännande att gå på hockey i oktober när serien avgörs i april?

Här kan vi skönja negativa trender som i dag satt sin prägel på ishockeyn i allmänhet. Stämningen och känslan är på väg att glida klubbarna ur händerna, något som också ser likadant ut i hela landet.

Men att dåliga publiksiffror i Stockholm skulle äventyra ishockeyn som publiksport, det är väl ändå att dra lite väl stora växlar på 08:ornas betydelse för beteendevetenskapen?

Att man som hockey- eller fotbollslag, verksamt i Stockholm, har fördelar av genomslaget i riksmedia är bedrövligt. Och däri ligger kanske det största problemet av dem alla.

Såvitt jag vet är varken bandy eller speedway särskilt stort i storstäderna.

Men det betyder desto mer för invånarna i Västerås och Hallstavik.

Så även om media tycks ha svårt att acceptera det, så finns det ju fortfarande ett liv utanför tullarna. Och det är fortfarande ett jäkla drag på de fullsatta läktarna i Timrå Isstadion.

Bäst

Sämst

Erika Strandell