Ljungskog världsmästare efter spurtstrid

”Detta är som en dröm”

SPORTBLADET

ZOLDER (TT)

När Susanne Ljungskog spurtade in som världsmästare på lördagseftermiddagen trodde hon inte att det var sant.

- Detta är som en dröm. Ett VM-guld slår ut allt annat, jublade hon efter att ha vunnit guldet i en dramatisk spurtstrid.

Susanne Ljungskog överfölls av fotografer och folk som ville gratulera efter den gastkramande avslutningen i lördagens linjelopp. Mitt i kaoset stod sambon och tränaren Klas Johansson.

- Vad vi har jobbat för detta. Detta är helt fantastiskt. Underbart, jublade han efter att ha gett Susanne en välförtjänt segerkram.

I vimlet fanns också damlandslagets coach Glenn Magnusson.

Precis som Klas Johansson hade han tårar i ögonen.

- Det har varit så mycket spänning. Och jag är ju en väldigt känslosam person, sade han.

Samtidigt hjälpte han Susanne genom folkmassorna, fram till podiet för prisutdelning och nationalsång. Glädjetårarna tycktes aldrig vilja ta slut och det såg ut som om hon hade svårt att förstå vad hon ställt till med.

''Lika förvirrad som jag''

Någon timma senare, efter presskonferens och dopningstest, har hon fortfarande svårt att greppa vad som egentligen hänt.

- Då jag gick i mål frågade jag Glenn fem gånger om jag vunnit VM, men han svarade aldrig. Jag visste ju att jag hade vunnit men jag ville ha det bekräftat. Men han fattade inte, han var ju lika förvirrad som jag.

Upplösningen av loppet blev en gastkramande rysare.

Då två kilometer återstod låg Susanne och två andra cyklister 15 sekunder efter tättrion bestående av Nicole Brändli, Arrola Somarriba och Sara Carrigan.

Men då hände det oväntade.

Holländskan Mirjan Melchers körde in i Susanne, föll och drog med sig vitryskan Zinaida Stahurskaija i fallet.

- Och då tänkte jag att nu var det dags att åka, berättade Susanne.

Och som hon åkte.

Ingen tvekan

Med 800 meter kvar var hon ikapp tättrion och sedan var det ingen tvekan var guldet skulle hamna.

- Den enda jag fruktade var australiskan för henne visste jag inget om, berättade Susanne.

Hon såg inte alltför besviken ut efter 19:e-platsen i tempoloppet tidigare i veckan, men hon erkänner att hon höll masken.

- Jag var betydligt mer missnöjd med tempoloppet än vad jag visade. Jag kände mig besviken och förbannad och knöt näven och tänkte att på lördag, då jäklar.

Men trots viljan var hon passiv då Brändli, Somarriba och Carrigan ryckte. I detta läge återstod två mil att köra.

- Jag var nog lite för kall. Min taktik var att aldrig försöka vinna meter utan inrikta mig helt på spurten. Och då dom gick loss måste jag erkänna att jag låg lite för långt bak i fältet. Men det ordnade sig ju till sist ändå. . .

På plats i Zolder finns också Susannes föräldrar. Men ingen av dem dök upp vid målgången.

- De är här. Men jag har inte sett till dem ännu. De ligger väl avsvimmade i gräset någonstans, sade Susanne med ett jätteskratt.

Hur ska du fira det här?

- Jag har ingen aning om vad vi ska göra. Har inte hunnit tänka på det ännu. Jag känner mig helt tjock i huvudet, sade hon.

Och brände av ytterligare ett skratt. Ett av många denna klassiska oktoberlördag i belgiska Zolder.

TT