”Tack ska ni ha Djurgården”

Lasse Sandlin: Ni försökt i alla fall att spela bra fotboll

SPORTBLADET

I förra veckan gick resebyrån Destination Europa i konkurs.

I natt, när Djurgårdens svenska mästare landade efter utflykten till Bordeaux, var det färdigrest i Europa för i år även för svenska klubblag.

På torsdag kväll återstår 48 lag i de båda europacuperna, men inget enda är svenskt.

Bara att svälja att kvalitetsmässigt är svensk fotboll våra utlandsproffs, inte de 303 spelare som i år spelat allsvenskt.

På den koefficientlista (svårt ord...) som avgör hur många klubblag varje land får ha med i cuperna har Sverige dalat till 23:e plats, alltså samma placering vi delar med Ryssland på Fifas världsranking (!) för landslag.

Där har vi 14 länder från Europa före oss, medan vi bland klubbarna är passerade av länder som Bulgarien (Fifa 42), Ukraina (45) och Israel (50).

Vi får nöja oss med, att Djurgården är ett alldeles charmant lag – i Sverige. Till Europatoppen är det klasskillnad, och att fransk nonchalans och svensk envishet under gårdagens sista tjugo minuter inte bara gav ett svenskt mål utan också ytterligare målchanser för Patrik Eriksson Ohlsson, René Makondele och Markus Karlsson är en helt missvisande historia.

8–1 i målcchanser i första

Förutom 1–0-målet räknade jag till åtta klara målchanser för fransmännen, innan Andreas Johansson i 42:a minuten tvingade Ramé att göra sin första räddning.

Ute på plan var fransmännen bättre i allt: i snabbhet både med och utan boll, i direktpass, i fantasi och uppfinningsrikedom.

Kanske kan man säga, att Djurgården föll på eget grepp, eftersom man valde att spela det snabba spel som funkar så bra mot svenska lag.

Möjligt att ett gnetspel hade kunnat skaka fransmännen – men TACK, Djurgården, för att ni inte valde den vägen!

Man utvecklas bara genom att anta utmaningar; inte genom att fega.

Stor fotbollsunderhållning bjöds vi i alla fall, främst av Savio och Feindouno, men till den bidrog också en svensk.

Så varför inte jämföra Andreas Isaksson 2002 med Svenne Berka 1936?

Då, 14 juni 1936 mötte Sverige Danmark i Köpenhamn, och dan efter kunde man på Idrottsbladets löpsedel läsa:

”DANMARK–SVENNE BERKA 4–3!”.

Det var en av målvakten Sven Bergquists svettigaste matcher, det var den gången han vände i luften och fångade en boll som ändrat riktning på en svensk tåspets.

Bordeaux–Isaksson 2–1!

”Som en målsökande robot tränad att följa bollen, oavsett vad som hände den...” – som Christer Isaksson beskriver Svenne Berka i boken ”Målvakterna”.

I dag skulle vi på Sportbladet kunna travestera löpsedeln och skriva:

”BORDEAUX–ANDREAS ISAKSSON 2–1 !”.

Baklängesmålen var ”Isak” chanslös på.

Det första får Kim Källström, som förlorade en närkamp mot Feindouno vid mittlinjen och de backande Stefan Rehn och Markus Karlsson, dela på ansvaret för.

På det andra undrar man var Mikael Dorsin höll hus?

Isaksson var en av fyra djurgårdare som tidigare samma dag nominerats till nästa veckas landskamp mot Tjeckien.

De övriga: den formtoppade Johan Elmander, den just nu slitne Kim Källström - plus Andreas Johansson.

Det sista en uttagning som förvånar. Det kändes rätt, när Andreas kallades in till Lettlandsmatchen, men sen dess har han inte gjort en enda match av landslagsklass.

Ännu värre är uttagningen av Klebér Saarenpää efter blott sex matcher i danska Aalborg.

Varför är inte Majstorovic med?

Där skulle naturligtvis allsvenskans bäste mittback Daniel Majstorovic ha fått sin ärliga chans. MFF-resen är tillsammans med Andreas Jakobsson och Johan Mjällby nominerad i klassen ”Bäste försvarare” till årets fotbollsgala, men bland sex landslagsbackar duger han alltså inte – trots att Patrik Andersson, Olof Mellberg och Mjällby saknas...

Däremot: mycket roligt att den allsvenska höstens, vid sidan av Kim Källström, bäste mittfältare nu tar plats bland de stora: HBK:s Mikael Nilsson, fostrad i Ovesholms IF nära Kristianstad. 

75 kilo på 182 centimeter låter lite klent.

En snedbelastning som han dock lovar rätta till.

Lasse Sandlin