Dopade dårar – och dåren

Peter Wennman: Låt dårarna experimentera hur de vill med sina kroppar

SPORTBLADET

Det kanske är dags att ge upp.

Jag vet inte, det känns egentligen alldeles fel, men det är klokare människor än jag som har föreslagit samma sak:

Släpp dopningen fri.

Låt dårarna experimentera hur dom vill med sina kroppar.

Mika Myllylä, Jari Isometsä och Johann Mühlegg – tre dopade skidåkare. Men man behöver tydligen inte vara dopad för att vara en dåre, beviset är Manchester Uniteds Roy Keane.
Mika Myllylä, Jari Isometsä och Johann Mühlegg – tre dopade skidåkare. Men man behöver tydligen inte vara dopad för att vara en dåre, beviset är Manchester Uniteds Roy Keane.

Det senaste är alltså koblod.

Det kommer nåt nytt elände till nästan varenda nytt stort mästerskap och nu är det oxyglobinet från kornas blod som ska injiceras i hugade skidåkare lagom till VM i Val di Fiemme nästa år.

Forskarna är rätt säkra på det.

De vet ännu inte hur de ska kunna avslöja fuskarna.

Som vanligt är brottslingen ett steg före rättvisan.

Koblod som dopning – det är lite mer komplicerat än att beställa en blodig entrecote på krogen. Fast å andra sidan vet man ju inte – vi vanliga kanske också får i oss en mikrodos förbjudna substanser under lunchen?

Vi lever i ett pillersamhälle

För mig börjar gränserna bli allt otydligare.

Vi proppar i oss massor av koffein, nikotin och alkohol.

Vi lever i ett pillersamhälle där Ipren-mannen är kung, det säljs mer antidepressiva medel och smärtstillande och uppiggande och potenshöjande och blodförtunnande och lugnande och prestationshöjande tabletter än någonsin.

Vi rusar till hälsokostbutiken så fort det dyker upp nåt nytt mirakelmedel som får oss att känna oss vitalare.

Vi är beredda att betala hur mycket som helst för att kunna uppnå bättre resultat i vårt privatliv eller arbetsliv.

Ingen frågar hur många olika slags gifter en vanlig människa har i sin kropp.

Hur många av oss är helt rena?

Är ens en frisksportande, religiös absolutist alldeles fri från synd i det fallet?

Jo, det är klart, det finns folk som inte ens tar en magnecyl eller en kopp kaffe.

Men den stora massan vet vad jag menar:

Var går gränsen?

Helt rena idrottare kommer vi aldrig att få, det är jag säker på.

Endast den mycket naive inbillar sig att läkarvetenskapen ska hinna ikapp och förbi.

Till OS i Salt Lake City kom Nesp, bloddopningen som fällde skidåkarna Mühlegg, Lazutina och Danilova. Men det finns alltså redan nya, förfinade metoder som får Nesp att verka gammalmodigt.

Endast mycket klumpiga stjärnor åker numera dit på stenåldersdopning som anabola steroider och liknande.

Nu är det hormoner och syrebildande proteiner som tillförs på sådant sätt att kroppen själv lika gärna skulle ha kunnat producera dem. Vi har alla olika värden, så hur kunna bevisa vem som fuskat eller inte?

Det går helt enkelt inte att lita på nån längre, och ännu värre blir det i framtiden.

Därför vore det kanske lika bra att släppa skiten fritt. Låt cyklisterna trampa ihjäl sig i Tour de France. Låt skidåkarna köra till de stupar. Må bäste fuskare vinna.

Det är ju ändå ett skådespel för folket, eller hur?

Cyniskt, jag vet.

Men jag tänker ibland på vad den framstående författaren Torgny Lindgren sa när jag intervjuade honom 1998.

Han menade att vi alla var dopade, mer eller mindre, varje dag.

– Själv dopar jag mig med grönt te. Jag blir pigg som satan, sa han.

– Och en så stor man som Winston Churchill gick på olika slags piller dygnet runt.

Lindgren sa att han njöt av att se Michael Johnson springa. Men han ville inte veta vad Johnson ätit till frukost. ”Det har jag inte med att göra”, sa han.

Kanske hade han också rätt när han ansåg att vi svenskar har en alldeles för naiv syn på det här med prestationshöjande medel.

Vi kanske måste hänga med i den smutsiga hanteringen. Vi kanske måste sluta babbla om våra förkylningar och försenade formtoppar så fort det är ett OS och ställa upp på samma villkor.

Gröt är inte tillräckligt

Är det Per Elofsson i all sin präktighet som vi kommer att minnas i framtiden - eller är det nån medaljtyngd herre som säkert varit dopad, men som vi inte har avslöjat?

Gunde Svans glada dagar kanske är över för evigt.

Havregrynsgröten räcker inte, tyvärr.

Undrar hur många av våra gamla idoler som varit dopade utan att vi vet om det.

Jag tror det är en betydande del.

Frågan är om man vill veta.

Jag hör friidrottsexperter som är övertygade om att den förste som tagit OS-guld med hjälp av anabola steroider är den amerikanske sprintern Bob Hayes (1964).

Hayes var ett muskelsvällande lokomotiv som vann 100 meter i Tokyo och sen övergick till amerikansk fotboll. Han vann Super Bowl med Dallas Cowboys.

Han kom fram precis när idrottsstjärnorna upptäckt hur man kunde experimentera med steroider, men han blev aldrig upptäckt.

Det fanns helt enkelt inga kontroller.

Hayes var en idol för mig. Jag är som sagt inte säker på att jag ville veta det där.

Å andra sidan myglas det i varje hörn, i varje vrå, i dagens sportvärld.

Det står så mycket på spel att allt det som vi brukade kalla sportsmanship håller på att försvinna. I alla fall när det gäller elitidrott.

Man kan inte se en fotbollsmatch längre utan att det är åtta-tio situationer där spelarna kastar sig - häpnadsväckande skickligt – för att lura till sig straffar eller frisparkar.

Det blir värre och värre.

Det delas numera ut gula och till och med röda kort för filmningar, men även här ligger brottslingen ett steg före rättvisan.

För att inte tala om alla dessa tröjdragningar.

Så fort ni ser en slow motion-repris av en närkamp i fotboll upptäcker ni en tröjdragning, nästan omöjlig för domaren att hinna se.

Jag hör att det blir två extra domare bakom varje mål i damernas fotbolls-VM. De har till uppgift att kolla just filmningar och tröjdragningar.

Men fotbollsdamerna är ju knappast lika djävulskt utstuderade på fuskfronten som herrarna. Inte än, i alla fall.

Manchester Uniteds Roy Keane blev utvisad när han knuffade till Newcastles Alan Shearer i fjol.

– Jag ångrar att jag inte slog till honom på käften. Jag fick ju ändå rött kort, säger Keane nu.

Fin kille.

Först sparkade han benet av Alf-Inge Håland i Manchester City – och erkände att han gjort det avsiktligt – sen lämnade han Irlands landslag mitt under VM.

Och så nu detta.

Man behöver inte vara dopad för att vara en dåre.

Peter Wennman