Uselt, nervöst & generande

Fotbollsgalan visade att vi är sämt i västvärlden på "offentlig framställning"

1 av 5 | Foto: PONTUS HÖÖK
SPORTBLADET

Veckans händelse i sport-tv var förstås fotbollsgalan från Cirkus i Stockholm.

Borde kanske förbigås med tystnad.

Men eftersom jag fortfarande vrider mig som en kålmask av pinsamhetskänslor måste jag få bort spektaklet ur huvudet.

Förstår inte vad det är med oss svenskar.

Vi måste vara sämst i västvärlden på ämnet "offentlig framställning".

Vi kan inte ställa oss inför en grupp människor - mycket mindre på en upplyst scen - och hålla det enklaste lilla tal eller anförande.

Det blir bara uselt, nervöst och så generande stelt att hela lokalen färgas röd av skam.

Jag är likadan själv. Jag skulle inte kunna hålla tal för fyra snögubbar på en bakgård utan att få darr på underläppen.

Jag borde alltså inte ha nån talan.

Men folket på fotbollsgalan"det var i alla fall kända idrottspersonligheter som stått i rampljuset i många år, som medverkat i otaliga intervjuer, som kravlat omkring i offentlighetens tv-soffor, som är vana att ha mångas ögon riktade på sig samtidigt.

På väg att krypa ur mitt eget skinn

Jag kan köpa att unge hockeymålvakten Stefan Liv är så nervös att han inte får fram ett ord, men de andra?

De hade ju ändå övat på vad de skulle säga.

Redan när Glenn Hysén, Björn Nordquist och Ingemar Erlandsson skulle försöka vitsa till det i början var jag på väg att krypa ur mitt eget skinn. Och värre skulle det bli.

Den ene efter den andre gjorde bort sig.

Och jag säger bara Maud Bernhagen"brrrr!

Tomas Brolin, Martin Dahlin och Kennet Andersson klarade sig bäst. Det var både kul, genomtänkt och någorlunda avslappnat.

Hanna Ljungberg var supernervös, men höll det bästa tacktalet.

Ja, förutom då kanske Djurgårdens tränare Zoran Lukic. Han kändes känslomässig och äkta, kanske för att han fått en annan utbildning i konsten att prata inför andra.

Är det skolans fel?

Eller vårt svenska kynne?

Måste vi ha sju groggar i oss för att slappna av?

Sätt en mikrofon framför ansiktet på vilken amerikan eller engelsman som helst, och det är som att trycka på en knapp. Modet att tala inför publik tycks komma med potträningen.

Men så där är det med traditioner.

Du vet själv när du hälsar på en amerikan, han kommer alltid ihåg ditt namn.

Själv har du glömt vad han hette tre sekunder efter att ni skakat hand.

Bara en sak till om fotbollsgalan innan jag släpper den för evigt:

Den så kritikerrosade artisten Håkan Hellström framstår alltmer som en popmusikens bondfångare i löjlig hatt. Inte nog med att han stulit Jakob Hellmans röst och snor låtarna från andra - på Cirkus svarade han för den sämsta, ynkligaste playbacken jag nånsin sett. Ren dagisnivå.

Över till nåt annat, som det brukar heta.

Trodde aldrig jag skulle sitta klistrad vid tv:n och följa en seglingstävling.

Har alltid avskytt segling som tv-sport, helt enkelt för att det är så svårt att överblicka på ett begripligt sätt. Ett vimmel av båtar och skotade storsegel och svabbade durkar och en terminologi som bara de insatta begriper.

Men Victory Challenge"s race i America"s Cup (eller Louis Vuitton Cup som det heter på det här stadiet) är ren underhållning.

Två båtar mot varann, underbara bilder, närhet, dramatik.

Och en tv-produktion som gör det hela lättöverskådligt och enkelt att följa.

Ingen sätter mig i en segelbåt, jag är en sån som skulle irra omkring på havet i tio veckor och tvingas äta hundfoder och dricka urin innan jag skulle få en bom i huvudet och dö.

Jag kan möjligen tänka mig baren på en finlandsfärja.

En gång lyfte jag telefonen på Aftonbladets sportredaktion mitt i natten, och på en knastrig satellitlinje hörde jag kaparen Roger Nilssons röst.

Sändningarna fyller luckorna

Den svenska America"s Cup-utmanaren rundade just nån udde på nåt stormigt hav nånstans långt bort och Nilsson ville berätta om läget. Jag fick panik.

Vad frågar man?

- Hur är det med spinacken?

- Hänger det nån i rånocken?

Det löste sig. Men här finns det stora kunskapsluckor att fylla, och de utmärkta tv-sändningarna från Nya Zeeland ger mig chansen.

Ingen får peta på Mario Lemieux.

Han glider omkring som en fridlyst hockeyikon på NHL-isarna, han ställer sig vid sargen med rumpan utåt som en innebandyspelare och ingen törs röra honom, han får all den tid han behöver.

I matchen mot Montreal i går natt fick han en lätt crosschecking i bröstet, en sån som Peter Forsberg skulle betrakta som en smekning, och Mario blev galen. Sen var det ingen som åkte i närheten av klubbägare Lemieux i fortsättningen.

Enligt min mening tillhörde legenden de absolut sämsta spelarna på isen.

Men han fick lik förbaskat två passningspoäng och leder poängligan överlägset.

Kanske inte så konstigt, om man tänker efter.

Peter Wennman