SVT:s VM-krönika – överkrystad historia

Lars Nylin: SVT lär knappast få några journalistpris för sin ”Jan Josefsson”

SPORTBLADET

Så har alltså även SVT-sporten ”gjort en Jan Josefsson”, där gigantiska asiatiska arenor agerade rollen av inkrökta svenska valstugor.

Men några journalistpris lär det knappast bli denna gång.

TV-spaltens kollegor har de senaste dagarna levererat begåvat tyckande om de mikrofoner och kameror som fångade Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck med pärmarna nere under VM i somras. Det som nu till slut avslöjades i SVT-sportens VM-krönika. Därför nöjer sig spalten här med att inledningsvis konstatera: det hade varit tjänstefel av SVT-sporten att inte sända dem.

Respektive: Varför visades de inte långt tidigare?

Svaret på den frågan är naturligtvis att de ansvariga tidigt visste att detta var det bästa man hade att komma med till årskrönikan. I dagens tv-klimat sparar man då på godbiten tills uppmärksamheten är maximal.

Det bidrog nu bara marginellt till att styra upp betygen för årskrönike-trion. Till skillnad mot kusin "Uppdrag granskning" lär de journalistiska medaljerna knappast hagla. Inte ens över fotbolls-diton, som alltså åtminstone presenterade EN massiv ”snackis”.

Har skämt bort oss förut

SVT-sporten har skämt bort oss med några maffigt innovativa års- sekel- och mästerskaps-summeringar under senare år. Den här årgången kändes vid jämförelse rejält bunden till ABC-boken. Utan tränarduons velanden i VM-delen hade inte de tre programmen gjort många avtryck. Nu är det snarare ord som ”förväntat”, ”skåpmat” och ”pliktskyldigt” som jag noterat i mitt block.

För att inte tala om "überkrystat" den 35:e gången Bosse Hanssons nuna anno 1974 klipptes in i årskrönikan.

Sist i blocket står retoriskt nedkrafsat: ”Än Allsvenskan, Elitserien och SM-finalen i bandy då?”.

Nej, vi ses nästa år, bättre lycka då, såväl med dramaturgin som redovisningen.

”Fimpen” har stått sig riktigt bra

Då gick TV-spalten igång betydligt mer när TV4 i går repriserade Bo Widerbergs "Fimpen". En sympatisk historia, lite lojt realistiskt som det skulle vara 1974, och som faktiskt stått sig ganska bra - inklusive de obetalbara scenerna med Ralf Edström & co som sagoberättare för den lille bolltrollaren Johan.

Fråga: Varför görs det så få svenska sportdramer nuförtiden? Om det nu NÅGONSIN gjorts särskilt många här hemma.

”Fimpen”, Lars Molins ”Höjdhoppar’n” (1981), den yxiga TV-versionen av Max Lundgrens mästerliga ”Åshöjden”-kvartett (inspelad 1984). Spalten kan också vagt minnas en kulstötande Allan Edwall (!) i något TV-drama.

Sen tar det slut, det här är ungefär allt av sportdrama i TV i modern tid.

Eller glöms några mästerverk, några andra pretendenter på att vara svenska motsvarigheter till ”Tjuren från Bronx”? Knappast, väl?

1990-talet – ett förlorat årtionde

Om man påstår att: a) sportintresset i Sverige är större än någonsin, b) det har aldrig varit så accepterat att vara sportnörd. c) Sverige har aldrig gjort så bra "bred" film som nu. d) Det har aldrig producerats så mycket drama-TV i Sverige.

Borde inte då summan kunna bli åtminstone ett starkt sportdrama i TV (eller på bio), säg, vart annat år? Hittills har det alltså snarast handlat om vart tionde år. 1990-talet hoppades uppenbarligen helt över.

Om det är idéer som saknas kunde man testa en nyinspelning av nämnda ”Åshöjden”. Spalten läste nyligen om serien. Det behövs inte mycket avdammning för att en ny tv-version sublimt skulle illustrera utanförskap och rasism.

Men självklart också den eviga drömmen om det lilla laget, gärna från vissjan, som utan bluffspel tar sig nästan hela vägen till eliten. Men snälla: inte Patrik Andersson i huvudrollen!

Än i dag kallar vi sportskribenter den resan "att göra en Åshöjden". Att göra en Åshöjden borde även TV:s dramatiker våga sig på då och då.

Lars Nylin (sport@aftonbladet.se)