2002: Okänd 2003: Enorm

Lasse Anrell: Klüfts tacktal var sånt som skapar hjältar

SPORTBLADET

Klüft.

Klüft var drottningen och de andra bara statister.

Klüft är svensk idrotts nya stora folkvalda regent nu när Magdalena Forsberg abdikerade vid Idrottsgalan i går i Globen.

Jag tror att jag har skrivit om ungefär tjugosjuhundra idrottsgalor och fotbollsgalor och pelargongalor och jag har alltid undrat över hur man kan stå där och bara larva sig om att tacka sponsorer och pojkvänner och agenter och fan och hennes faster när de viktigaste ju helt enkelt bara MÅSTE varit de som tog hand om en när man var en liten skitunge och lärde en ödmjukhet och vilja och annan teknik.

Därför kändes det så ofattbart skönt att höra Carolina Klüfts tal efter första priset i går när hon till och med fick med mattanten Biggan i sitt tacktal.

Dels för att det antagligen är sant.

Dels för att det är sånt som skapar hjältar.

Orepeterat och spontant

Jag tror dessutom att det var fullständigt orepeterat och spontant. Det var Biggan som kom för henne. Det var ord som skojsigt som var närmast henne just då. Det är att träna som hon gillar mest. Galor är kul de med, men försäsongsträning är det mest galamässiga för en del människor. Klüft är sån.

Klüft var stor redan före Jerringpriset. Men efter sån uppvisning som i går blir hon naturligtvis enorm. Diverse sponsorer trängs väl i bankköerna för att köpa upp henne men jag tror till och med att de flesta av dem får vända i omklädningsrummen. Jag tror Klüft är sån.

Allt har gått på ett år.

Först JVM-guldet på Jamaica.

Sen EM-guldet i München med den direktsända tv-showen.

Sen blev hon – och där kunde man ju bli lite skraj – vald till Årets svensk med en enorm massa röster. Det är sånt som inneburit slutet för många.

Hoppas Klüft klarar den törnekronan.

Och så Jerringpriset eller Magdalena Forsberg-priset som det väl borde kallas. Där hamnar man om man är folkkär. Där hamnar man om man går hem i stugorna. Om man kan blicka in i en kamera och se ödmjuk, vänlig, lågmäld, enkel eller chosefri som min mamma brukade säga. Man bör helst också vara en vinnare, men ibland undrar jag om det verkligen krävs.

Svenska folkets kärlek tar omvägar, men den är aldrig felriktad. Magdalena förtjänade den. Kanske till och med Ludmila när hon fick den två gånger.

Och Klüft.

Jag var med i München när hennes stora genombrott kom. Det var stort. Det var bland det största jag varit med om.

Hon pratade redan då om vikten av att leka och ha kul.

Att vara barn.

– Äh vadå, jag är barnslig, fjantig, flummig. En barnunge, sa hon efter första dagen.

Men sen spände hon ögonen i reportern:

– Men man ska vara barn så länge man kan. Barn har roligare.

Det var väl ironi antog jag, men i ironin finns också ett allvar. Ett slags ideologi.

Själv skojade hon mest med konkurrenterna. Och media. När hon började kallas Pippi Långstrump och utrustades med flätor och när hon kallades för Superkvinnan sa hon med viss skärpa ifrån:

– Jag är bara en jänta från Växjö.

Men nu kommer du ju att ha FÖRVÄNTNINGAR på dej?

– Äh, jag kommer fortfarande att vara en flicka, play around och vara mej själv, sa hon.

Hon såg framåt:

– Motgångar kommer och då kommer ni att såga mej jättemycket... men det kommer jag bara att skaka av mej så här, sa hon och viftade bort lite tänkta snöflingor från höfterna. Bara så där.

Det var säkert ironi det också men kanske sant. Men hennes naturliga humor fungerade.

Jag var på en internationell presskonferens efter guldet och det var Klüfts lågmälda show.

Den största komiken var när en fråga på ryska besvarades på engelska och så översattes Klüfts svar till ryska. Klüft tittade storögt på tolken och när hon var färdig sa Klüft:

– Just like that?

Alla skrattade.

Och då ska ni veta att jag tror att det var de enda skratten under hela EM.

Friidrotts-EM är allvarliga saker. I alla fall i tideräkningen Före Klüft.

Om de andra priserna kan man ju säga att det fortfarande är lika löjligt att Sveriges bästa idrottskvinna Annika Sörenstam inte ens var nominerad, men att Kajsa Bergqvist ändå var en värdig vinnare som Årets idrottskvinna.

Kim Källström är inte nykomling, men blev ändå årets rookie. Kim Martin borde vunnit.

Årets lag var inte handbollslandslaget utan herrarnas fotbollslandslag som vann Dödens grupp i VM. De var inte ens nominerade.

Årets man Christian Olsson? Okej för mig.

Årets ledare Ulf Karlsson? Självklart. Det var överhuvudtaget friidrottens stora kväll. Och då var inte ens världsettan Stefan Holm synlig i tv-rutan.

Årets största stund var nog Diabeté Dialy Mory från Rosengård som gav galan patos.

Snyggast var Magdalena Forsberg. Nästan hysteriskt snygg i Carmen-kreationen.

Kungen roligast

Programledarna Claes Åkeson och Peter Jihde var okej.

Lite skönt och charmigt träiga och för kvällen klart inspirerade av sin mentor Lars Adaktusson. Christer Ulfbåge hade inte gjort det bättre.

Skitrolig var Robert Gustafssons Tony Rickardsson-sketch.

Men roligast var kanske kungen när han la servetten på huvudet och därmed räddade den poänglösa sketchen i början. Kul, kungen.

Elakast var bildproducenten som blixtsnabbt la in en bild på Tomas Brolin när Jihde pratade om att Sverige blir allt fetare.

Till sist kan man konstatera att äntligen gjorde tv-sporten som vi vanliga dödliga gjort i åratal; la på radiosportens ljud till tv-sportens bilder.

Generöst, grabbar.

Lasse Anrell