Folket bryr sig visst inte om prestationer

SPORTBLADET

Aldrig har man blivit så glad av en Idrottsgala som i måndags.

När idrottsstjärnornas bästa egenskaper - självironi, distans, gemenskap och ödmjukhet inför resultaten - förpackas i vacker kostym är det inte konstigt att man för några timmar älskar dem lite mer än vanligt.

Ibland verkar det så enkelt, nästan uppenbart, hur man ska bete sig för att bli folkkär. Svenskarna är i de här sammanhangen nästan pinsamt förutsägbara.

Tony Rickardsson låg inte alls i tätstriden till Jerringpriset, och hade aldrig hamnat där heller, om det inte vore för Robert Gustafsson.

Inför miljonen tittare stegade han in och förde Rickardssons talan med så mycket ironi att man anade att en del faktiskt nuddade sanningen.

För är det nån som utfört en männens bedrift utav Guds nåde så är det just Rickardsson. Trots brutna handleder, svamp i skrevet och mer därtill. Men för folket är det ju inte bedrifter som är det primära.

Sörenstam är ett levande exempel på det, Rickardsson likaså.

Om honom vet vi ju intet. Hittills har han liksom aldrig fått chansen att ta av sig hjälmen och visa om han är lika vass och rolig som han var i Gustafssons skepnad. Med största sannolikhet är det så att svenska folket under galan indirekt röstade på Gustafsson, inte på den riktiga stackars Rickardsson.

För övrigt undrar man hur många galor han ska behöva besöka innan han får prata i mikrofonen på scenen?

Låt oss hoppas att han inte går samma öde till mötes som Micke Ljungberg. Trots ett dansnummer ur Djungelboken med Ljungberg som gorillahövding fick även han gå hem tomhänt.

Jordnära stjärnor går hem

Svenska folket älskar de okomplicerade och jordnära stjärnorna som Klüft och Magda och Pillan och Stenmark och Anders Svensson och hela handbollslandslaget. De sistnämnda gjorde också en egen analys om varför de - än en gång - ärades med ett pris i galan.

- Vi har alltid varit öppna mot pressen och därmed mot publiken. Vi anpassar aldrig det vi säger och gör utifrån om kameran är på eller inte, kommenterade man själva priset i nyheterna i går morse.

Analysen är kanske riktig.

Men hur kommer det sig i så fall att ishockeyn är den sport där det jordnära och okomplicerade saknar all betydelse för vilka vi beundrar och ser upp till?

När Per Bäckman bemöter TV4-sportens fråga "varför laget är så svaga framåt" med ett fräsande "vad jag vet måste man vara bra både bakåt och framåt för att lyckas, du tycker uppenbarligen inte att vi är det vilket får stå för dig" reagerar ingen.

Lek med tanken att Carolina Klüft skulle bete sig likadant.

Man kan gissa att den negativa uppmärksamheten i det fallet tagit helt andra proportioner. Idrott i Sverige är en svår balansgång.

Inte minst då vi i publiken är snabba att göra skillnad på folk och folk.