Ha, ha, ha - heliga kor är till för att slaktas...

SPORTBLADET

Tro inte att jag skrattar, men:

HA - som i handboll.

HA - som i Hardy.

HA - som i Hallin.

Heliga kor är till för att slaktas.

Att ifrågasätta sporten handboll i dagens läge är naturligtvis journalistiskt självmord, det är ju bara att slå på tv:n eller läsa vilken tidning som helst så inser man att det pågående VM:et är det största som hänt, någonsin, någon gång, genom alla tider.

Eller hur?

Hela folkets landslag, ni vet.

Bengans Boys.

Våra kära gamla krutgubbar.

Stryk mot Slovenien men segrar mot Egypten och Brasilien, yes, nu börjar det så smått dofta guld igen, hela landet står stilla. Nu tar vi dom!

I Brasilien gråter förstås folket på Copacabana, alla dom som tränar handboll på stränderna.

Inte?

Jaså, det kanske inte är så många brasilianska tv-kanaler på plats i Portugal?

Kanske inte ens en enda tidning?

Kanske rent av resten av världen har en lite mindre hysterisk syn på handbollssporten än vi svenskar?

Jag ska sluta ironisera nu, ni har redan fattat att jag inte ställt in mig i ledet av Bengans Boys-beundrare. Jag försöker hålla en viss distans till fenomenet.

Planen - en transportsträcka

Sporten i sig själv har jag definitivt ingenting emot. Jag kan ha invändningar mot det faktum att planen bara är en spikrak transportsträcka mellan två mål, att målvakterna nästan alltid är bäst på plan även om de bara räddar vart sjunde skott, och att det tycks vara svårt att njuta av spelet handboll om man inte blåhåller på ett av lagen.

Det svenska landslaget gillar jag också, eftersom profilerna numera känns som gamla bekanta. Det är lite som gamla Tre Kronor på Hylands tid. Klart Sura-Pelle skulle vara med även om det fanns nitton andra som var bättre.

Man kunde ju inte flytta undan en folkhjälte.

Wislander är en kämpe, även om han springer som om han var på väg till ett utedass på Sommarland i Skara.

Staffan Olssons långa hår fladdrar som det alltid har gjort, och ingen kan som han göra ett häpnadsväckande stegfel helt oattackerad (som mot Slovenien).

Ola Lindgren är bred och trygg som en handbollens Fetisov i försvarsjobbet, och Stefan Lövgren verkar vara en grymt genomtränad idrottsman.

Dessutom älskar jag de där skruvade målskotten från kanten som Johan Pettersson kan få till, de där som Pierre Thorsson var en sån mästare på förr.

Så vad gnäller jag om, då?

Jo, på överexponeringen av en idrott som inte är hälften så stor som vi svenskar inbillar oss.

TV 4 trummar på med en hjärntvätt som liknar den i samband med innebandy-VM i Globen för några år sen. Vi får inte en chans att vara kritiska och döma själva. Vi SKA älska handboll, punkt slut, ty TV 4 har bestämt att Bengans Boys är hela folkets landslag och att VM är det absolut största som finns.

Fyran styr och ställer och pumpar upp en ballong som - om det går illa - kan lyfta och flyga samma väg som under satsningen på damernas handbollslandslag. Fyran har till och med fått VM-arrangörerna att behålla Sverige på samma plats i Portugal, så att det blir bekvämare att jobba.

Och tidningarna vågar inte annat än att hoppa på tåget.

Ärligt talat: Är Egypten-Sverige i handboll värt detta enorma pådrag?

Sportsligt sett?

Givetvis inte.

Å andra sidan har vissa tidningar köpt reklam på landslagets tröjor. I vilken annat idrott skulle detta kunna förekomma? Tidningsreklam på ett landslag mitt under en VM-turnering?

Vad händer om det blir fiasko och en spelare blir fullständigt sågad - ska han springa omkring och göra reklam för den tidning som sågat honom?

Handbollen agerar märkligt här.

Den säljer sig på gatan.

Jag tycker inte om situationen, och hoppas att åtminstone nån i det (tydligen) handbollsgalna Sverige förstår vad jag menar.

Till nästa Heliga H:

Hardy Nilsson tar ut en trupp till Sweden Hockey Games i dagarna och - jag kunde inte bry mig mindre.

Ytterligare en fullständigt meningslös anrättning som bara fyller ekonomiska funktioner för hockeyförbundet.

Hardy har trötta ögon numera. Det finns inte det liv och den glans som en gång fanns. Hardy Nilsson har bekymmer.

Hans spelsystem fungerar inte. Hans respekt som coach börjar försvinna. Och ingen jävel bryr sig om hur det går för Tre Kronor - förrän det är dags för VM.

Det är där allting sätts på sin spets. Det är en b-turnering som endast jubelidioter kan uppskatta, men vi är många såna. Vi kommer att sitta där och glo framför tv:n ändå.

Det enda Hardy ska tänka på nu är att få hem så många NHL-proffs som möjligt - och att skrota den så kallade torpedhockeyn. Back to basic!

H som i Hallin.

Ska man ge sig på honom ska man göra det nu, nu när Södertälje SK vunnit två raka i Elitserien.

Jag är ingen flitig tidningsläsare, men jag har i alla fall aldrig någonsin sett ett kritiskt ord om Södertäljes sportchef.

Är det för att Mats Hallin är en storväxt gammal slagskämpe som kan skrämma ihjäl hockeyjournalister med sin blotta uppsyn?

Ändå har Hallin i mina ögon gjort de märkligaste värvningar och tagit de sämsta beslut som tänkas kan.

Sparkningen av Hans Särkijärvi lämnar mig ingen ro. "Säcken" är en genomgjuten hockeymänniska och en härlig person, och han fick gå - precis när SSK hittat ett vinnande spel och var ordentligt på G.

Timo Lahtinen, som spelade golf i Spanien och varit borta från hockeyn i två år, kallades in. Timo sa ja "efter 15 sekunder". Särkijärvi skickades ut i kylan, chockad och bitter, och spelarna begrep ingenting.

Det är skandal, ingenting annat. Även om SSK skulle gå till SM-final.

Varför har ingen avrättat denne Hallin?

Är vi rädda för att det ska ringa på dörren och Hallin ska stå utanför med kastade handskar och säga:

- Wanna go?

Mats Hallin var en buffel som spelare och är en buffel som sportchef. Han är skyldig hockey-Sverige en förklaring.