Alla hjärtans dag - och jag saknar Magdalena

SPORTBLADET

Som vanligt på Alla Hjärtans Dag väcktes jag av en blåsorkester samt elva pinglor i nätstrumpor som beströdde min feta kropp med rosenblad.

Inte.

Däremot saknar jag Magda.

Satt på min stamkrog Tuppens Bar&Kök på Folkungagatan och försökte tänka efter om det nånsin hänt nåt särskilt en Valentine"s Day, denna märkliga dag då man plötsligt ska tycka om varann.

Det hade det nog inte.

Men så kom jag på att jag faktiskt satt i Magdalena Forsbergs kök och matade henne med röda geléhjärtan för några år sen.

Maken Henrik var bortrest, så jag passade på.

Inte riktigt så, men det var intervjutime och vi hade trevligt som sjutton.

Jag saknar Magda, hennes skidor och gevär och ständigt glada humör.

Hon är den enda som på senare år fått mig att gå upp på morgonen, bre en macka, sätta på kaffe, slå på tv:n och titta på nåt som heter Världscupen.

Världscupen i alpint har jag tröttnat på.

Däremot älskar jag när det är VM. Världscupen i längd struntar jag också i, snart är det sprintklasser för hjulbenta och fristil med en stav på ryggen.

Men VM är alltid lika spännande.

Med Magdalena Forsberg och skidskytte var det annorlunda. Hon var en ensam svensk hjältinna som fightades mot alla otäcka tyskor och ryskor och norskor, och hon vann nästan alltid.

Ingenting i sporten lockar oss mer än när det doftar svenska segrar, vilken gren det än vara månde.

Rent allmänt sett har jag emellertid blivit mätt på alla dessa världscuper hit och dit, i skidspår på korsan och tvärsan och i korta eller långa bassänger. Det har gått inflation i dem.

Jag vill att det ska gälla liv eller död. VM eller OS. Guld, silver och brons. Folk som blir hjältar över en natt.

Hur som haver, i dag släpar jag mig upp i gryningen (nåja) för att tillbringa en heldag framför dumburken.

Det är VM i alpint med Anja, det är - för den som är intresserad - världscupen i längd med Elofsson, det är trav, FA-cupfotboll, italiensk fotboll, tysk fotboll, golf... you name it.

Kaffe, geléhjärtan och fest i tv-soffan

Jag ska brygga en liter kaffe och kasta i mig röda godishjärtan. Och så ska jag skänka en tanke till de personer som skänkt mig glädje i veckan:

Som Anja Pärson, detta hejdundrande krutpaket. Inte sen Plex Petterssons glada dagar har det pirrat så i maggropen när mellantiderna blinkat fram.

Plötsligt är det som förr. Man tar av sig hatten för gamla tant Jansson i trappan och säger: Ja, det var ju schlagigt på platten i dag.

Som Peter Forsberg, The Man. SÅG ni hans konstmål mot Calgary? Det var sanslöst. När Forsberg är lite småförbannad och retad är han fullständigt otrolig. I bland undrar jag hur man överhuvud taget kan debattera om vem som är världens bäste hockeyspelare.

Som Harry Kewell, Leeds australiske fotbollsspelare. Vilken grym match han gjorde när Australien spöade England med 3-1. Har en konstig hatkärlek till Svennis och hans England - jag gillar Svennis men tycker det är kul varje gång England förlorar.

Som Pugh Rogefeldt, gammal rockstjärna. Har inte ett jäkla dugg med sport att göra, men hjältar är hjältar på alla slags scener. Pugh, nu med nåt slags fårat Lundell-utseeende, gjorde mig salig under sin konsert på rockklubben Debaser i torsdags.

Som Annika Sörenstam, golfens Garbo. Jag har skrivit att hon inte borde utmana herrarna, eftersom hon troligen har mer att förlora än att vinna. Men jag gillar hennes mod och tuffhet. Ser redan fram mot den där historiska tävlingen i Texas i maj.

Peter Wennman