Jag trodde att bittra gubbars tid var förbi

SPORTBLADET

Trodde tiderna var förbi.

Tiderna då bittra gubbar klankar ner på damfotboll.

Tiderna då tjejer ska be om ursäkt för möjligheter inom arbetslivet som de bittra gubbarna själva inte fått.

Framförallt trodde jag tiderna var förbi då de bittra gubbarna uttalar sig om en sjukdom som de inte har en aning om hur den fungerar.

Vilket gubbvälde jag hamnat i. Det är nästan bara karlar i sportjournalistbranschen.

Men det är en rolig och intressant värld, jag har mycket att lära och försöker ta intryck av personer som skriver bra och är duktiga på att vara sakliga, oavsett vilken tidning de jobbar på.

Men jag tänker inte ta efter allt.

Det finns fortfarande sura och bittra gubbar som klankar ner på damfotbollen. De är inte många, tack och lov, men de finns.

Upplevde ett utspel i går som var ett slag under bältet.

Rena lågvattennivån.

I Svenska Dagbladet skrev en manlig fotbollskrönikör:

"Där stod hon moderiktigt upprisslad i en trapuppgång och berättade vitt och brett om hur hon led av den svåra sjukdomen anorexi. Den allvarliga sjukdomen hade fått ett nytt ansikte.

Nu har hon åkt gräddfil in på landets största sporttidning. Snövit ska svänga runt med de sju dvärgarna och sälja tidningar."

Jahadu.

Ett slag i ansiktet

Då börjar vi från början:

Att känna sig i frågasatt angående min sjukdom, efter det helvete jag går igenom, känns som ett slag i ansiktet.

Dessutom av en bitter gubbe som som inte i sin vildaste sportfantasi kan förreställa sig hur sjukdomen fungerar.

Att han själv har tvingats gå "den rätta" vägen för att få jobb, om det nu finns en sån, ska inte jag behöva få skit för.

Jag har gått min väg och "gräddfilen" slutade med anorexi. Är det någon som vill byta liv med "kändisen" Tina Nordlund så visst; vore det möjligt skulle jag byta vilken dag som helst.

Jag är ödmjukt glad för chansen att långsamt få slussas tillbaka till ett vanligt liv.

Nu studerar jag till att bli journalist, som många andra.

Fotbollskrönikören i morgontidningen skriver också att det är "en tårta i nyllet på pionjärerna i Öxabäck samt blågula veteraner (...)" att jag anser mig ha varit med om damfotbollens utveckling.

Det trodde jag faktiskt inte kunde missförstås.

Fotboll är bättre nu

För de som inte förstår är det bäst att jag förklarar.

Pia Sundhage i all ära, hon var grym på sin tid, och EM guldet -84 i all ära. Men de sista åren har damfotbollen gjort enorma framsteg. Fotbollen har blivit snabbare, mer teknisk och spelarna är i dag bättre tränade än 1984. Damfotbollen är i dag mer uppmärksammad i tv, radio och tidningar, eftersom spelarna på ett annat sätt vågar ta plats i media.

Det är den utvecklingen jag pratar om, det är den fotbollen jag haft nöjet att vara en del av.

Vilket kanske vissa gubbar tycker är lite jobbigt - att damfotbollen nu tar allt större plats.

För allt fler unga tjejer tar plats, såväl inom en tidigare mansdominerad sport, som inom arbetslivet.

Vi är många som väljer att känna glädje och stolthet över prestation och framsteg.

Inom idrotten.

Men också utanför.

Dom tiderna hoppas jag aldrig är förbi.

Tina Nordlund