Zlatan kändes som en Frank Sinatra utan sitt paradnummer ”My Way”

Peter Wennman: Show? Jo, i sisådär 20-25 minuter

SPORTBLADET

Tänk er att ni går och ser en konsert med er favoritartist och ni väntar och väntar på att få höra den där speciella låten, jättehiten som gjort artisten berömd.

Och så kommer den aldrig.

Visst blir ni besvikna?

Ungefär så kändes det att se Zlatan i går.

Det blev inte ens några extranummer.

Zlatan tvingades till och med av scenen i förtid, 77 minuter in på showen.Om man nu kan kalla 1-1-mötet mellan Arsenal och Ajax för en show?

Jo, i sisådär 20-25 minuter var det nog det.

Sen gick det mesta på tomgång, säkerhet, safety first. Som om en oinspirerad Frank Sinatra skulle öppna med sina fyra bästa låtar, gäspa sig genom resten av konserten – och strunta i att sjunga ”My way”.

Zlatan Ibrahimovic brukar aldrig glömma att göra sina saker his way. Till skillnad mot Sinatra kommer det emellertid nya chanser. På Highbury fick han en vansklig match, ensam på topp, svåra långbollar att försöka nå, mycket spring i sidled för att skära av Arsenals uppspelsvägar.

Men jag tycker ändå att han borde nynnat mer på ”My way” den här kvällen i London.

Han spelade ovanligt enkelt.

När han hade läge att dribbla lät han bollen gå vidare direkt.

När han borde ha utmanat tvekade han, stannade och slog pass som inte alltid var så välriktade.

Var fanns den fräcke världsartisten i just dom lägena?

Klandrar inte Zlatan

I en situation i första halvlek, strax efter Ajax kvittering, pressade han sig mellan två av Arsenals försvarare. Det var en specialare. Men precis när han skulle skjuta kom Sol Campbell dundrande som ett snälltåg och slog bort bollen.

Sen hade Zlatan ett halvhjärtat försök till en genombrytning till, men blev även där resolut stoppad i det sista momentet.

Kanske blev han lite feg efter det.

Eller också insåg han att man inte driver utan vidare med ett försvar av Arsenals kaliber.

Missförstå mig inte:

Jag klandrar inte Zlatan.

Det är inte hans fel att han får springa sig trött på hopplösa bollar och aldrig får nåt riktigt matnyttigt att jobba med, men jag hade liksom väntat mig mer. Man har ju numera nästan omänsliga krav på killen, särskilt sedan han gjort mål i sju raka tävlingsmatcher för Ajax.

Dessutom hade jag bespetsat mig på att få göra härliga jämförelser mellan Henry och Zlatan. Europas kanske bäste anfallare mot den svenske trollkarlen.

Det blev inte mycket till duell där.

Henry hade också en sån där kväll då han lämnade alla specialnummer i omklädningsrummet. Han verkade slö och ointresserad, så som han kan göra när allting går honom emot.

Å andra sidan kan Henry se slö ut även i de matcher han gör tre mål.

Zlatan jobbade i alla fall hårdare än den franske eleganten.

Överhuvud taget var Ajax sätt att arbeta sig in i matchen rätt imponerande. Efter Wiltords snabba 1-0 trodde jag på en lätt hemmaseger. Holländarna hamnade för långt bak i planen, fick knappt låna bollen på mittfältet och såg stela och tröga ut i den kalla londonkvällen. Men kvitteringen var en vitaminspruta, och i fortsättningen gjorde framför allt försvaret en kanonmatch.

Chivu är underbar

Det var länge sen jag såg en läckrare mittback än Christian Chivu, och en annan som var mycket bra var finländaren Petri Pasanen. Jag brukar aldrig höra vad Glenn Hysén säger, men om jag uppfattade hans mummel rätt höll man med om den saken i tv.

Den här gruppen är alltså mycket oviss fortfarande.

Returen mellan Ajax och Arsenal nästa onsdag kan bli avgörande.

Förmodligen spelar Fredrik Ljungberg i Arsenal då.

Och Zlatan gör nog inte en match till utan extranummer.

Peter Wennman