En tragedi – och de giriga klubbarna bär ansvaret....

SPORTBLADET

Det borde inte ha varit tårgas som fick fotbollssupportrar och spelare att gråta på Delle Alpi-stadion i Turin i lördags kväll. Det borde ha varit sorgen över att bevittna en tragedi. I lördags var det något i italiensk fotboll som brast på allvar.

Det har aldrig förut hänt att polisen varit tvungen att avbryta en match i Serie A med batonger och tårgas. Efter Torino–Milan i lördags, är även den gränsen överskriden.

Det är oförsvarbart att supportrar vandaliserar arenorna, utsätter de andra åskådarna och spelarna för fara och förstör skådespelet. Men man kan inte heller bortse ifrån att fotbollsvåldet är symptom på missförhållanden som ofta kommer inifrån fotbollsvärlden själv. Il calcio är inte någon förebild i det avseendet. Den är ett varnande exempel på vad som händer med fotboll om man strippar den på all idrottslig etik och moral.

En bomb på planen i går

Händelserna i Turin är bara toppen på ett isberg. I går kastade tifosi in en hemmagjord pappersbomb på planen i Ancona, där de två starkaste lagen i Serie B, Ancona och Vicenza, spelade en ligamatch som alla andra. I går beslöt också polisledningen i Neapels landskap Campanien att ställa in 200 juniormatcher under den närmsta tiden. Motiveringen är att polisen i länet inte kan garantera åskådarnas och spelarnas säkerhet.

I de lägre divisionerna är det numera vardagsmat att spelare får på käften av uppretade supportrar. Även tränare och domare är i farozonen för det alltmer utbredda våldet. Dagstidningen La Republica berättar om pojkdomare i knattematcher som får stryk av åskådarna.

Allt detta är vansinniga, fasansfulla händelser, men egentligen inte särskilt förvånande. Den pågående fotbollssäsongen i Italien har något ödesdigert, slutgiltigt över sig. Il calcio har varit för uppblåst, för arrogant och för konstlad för länge. Den har fjärmat sig så till den grad från sport i allmänhet och vanlig, hederlig fotboll i synnerhet, att tusentals supportrar har glömt vad spelet i grund och botten handlar om. I idrott finns alltid en vinnare och en förlorare. Att förlora är ingen skam, det är en del av spelet.

Pengar, pengar, pengar

Men det har handlat rätt lite om spel på senare år och väldigt mycket om pengar. I höstas blev ligastarten uppskjuten eftersom betal-TV och klubbar inte kunde komma överens om priset för sändningsrättigheterna.

Supportrarna fick vackert vänta, tills penningfrågan var avgjord. Här uppstod en djup spricka mellan de stora klubbarna, som inte har några större problem att förhandla sig till goda kontrakt, och de små, som får dela på smulorna som blir kvar.

Bortsett från att det är orättvis rent principiellt, skapar det en liga där lagen spelar på helt olika villkor. En klubb som Torino, Como eller Piacenza kan inte längre vinna ”lo scudetto”. Att de mindre klubbarna ändå bjuder så mycket motstånd som de gör, är beviset på att fotbollen inte är riktigt död, trots allt.

Pengar = vinna

Men när de ekonomiska intressen tar överhanden, är det bara vinna som gäller. Den som vinner plockar hem matchpremier, sponsorer, stjärnspelare och sändningsrättigheter. Förloraren blir en loser i ordets mest brutala bemärkelse.

Det blir för mycket för många supportrar, men även för klubbpresidenter och tränare. Den här säsongen har alla fördämningar brustit. Fotbollens pampar anklagar varandra öppet för mygel, korruption av domare och intressekonflikter. Italiens fotbollspress, radio och TV har låtit vem som helst säga vad som helst om sina motståndare. Spelare anklagas inte för att spela dåligt utan för att inte göra rätt för sina miljongager.

Behöver jag säga det tydligare? Om inte fotbollens huvudrollsinnehavare håller stilen och värnar om de värden som idrotten innehåller och i bästa fall överför, då är sporten på väg in i en farlig kris. Det är det som håller på att hända i Italien.

Kristina Kappelin