Tragedi - en finländsk nationalidrott går i graven

SPORTBLADET

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.

Just när finländsk skidåkning var på väg upp ur skiten hamnade de i nästa dynghög.

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.

Men kanske är det här det sista och det sorgligaste kapitlet i det vinterkrig som kallas finländsk skidsport.

Det finns ju några frågeställningar som är obesvarade.

Vi vet ännu inte om det här är en enskild idrottskvinnas dumhet och hennes tränares ännu större dumhet.

Vi vet inte ännu om b-provet visar att hon är skyldig.

Vi vet inte ännu om det är Kaisa Varis.

Och framför allt vet vi inte om hennes förbund är inblandat.

Den gynnsamma, vänliga tolkningen är att det bara är två ensamvargar som fuskat. Men det är en väldigt snäll tolkning.

Kari-Pekka Kyrö fick bli tränare igen - trots att han var avstängd. Det talades om hans och Kaisa Varis speciella förhållande. Att hon behövde honom. Att de gick sin egen väg och kärlek och bla bla...

Men det är ingen ursäkt.

Verkligen inte.

Kyrö borde naturligtvis aldrig ha släppts in i vallningsbodarna igen. Det är elementär överlevnadsinstinkt. Finlands skidförbund slappnade av och plötsligt var de tillbaka i mardrömmen. Bara på grund av sin egen dumhet.

Det hade varit enkelt att undvika den nya situationen:

Dels genom att inte fuska.

Dels genom att finnarna testade sig själva inför inför varje tävling.

Dels genom att hålla rent med Lahtis-erans folk. Det låter enkelt. Men Finlands skidförbund tog inte sitt ansvar. Nu sitter de fast i skiten igen.

Bannlys nationen

I grunden finns det bara ett botemedel mot problemet.

Vi har lärt det från diverse kraftsporter. Där tvingades man stänga av hela länder och nationella förbund i några år när exempelvis tyngdlyftare dopade sig. Det var effektivt. Det var enda sättet att sätta press på samtliga i ett landslag.

Det var en fråga om överlevnad och de här sporterna har väl inte riktigt hämtat sig än men de finns i alla kvar och försöker hitta en ny form för sitt idrottande. Mycket talar för att skidsporten är i det läget nu.

Finländsk skidsport är definitivt i det läget nu.

Därför borde det finländska förbundet ta beslutet att inte bara lägga ner all verksamhet för resten av säsongen utan också att helt avstå från tävlingar under nästa år. Det vore kraftfullt. Det vore handlingskraftigt. Det vore moraliskt högtstående. Det vore finländskt. Och jag tror ingen skulle sakna de finländska åkarna.

Det vore nog också smart att göra det innan internationella förbundet gör det.

Det är den ena sidan av den här skandalen.

Det finns en annan sida.

Det är tragedin. Det är trots allt en finländsk nationalidrott som går i graven.

Det är en finländsk heder och anständighet som får sig en allvarlig tankeställare.

Jag vet att det finns de som säger att det här bara rör sig om en finländsk dumhet och klantighet. Att den finländska dopningstraditionen gjort alldeles för många ansvariga för slarviga, för arroganta och för ohederliga.

Det är svårt att veta var sanningen ligger. Jag väljer att göra en grov uppskattning om att det handlar mer om dumhet än om ohederlighet.

Men egentligen vet jag inte.

Jag vet egentligen bara att det är så tragiskt och sorgligt och onödigt.

Men en sak vet jag:

Det finns ett allvarligt problem med den finländska utvärdering av skandalen i Lahtis 2001. Jag har fått alldeles för många mejl och brev och hört alldeles för många finländare uttala sig på ett visst sätt för att det ska vara en tillfällighet.

Ni vet kanske hur det brukar låta:

- Vi har blivit för hårt straffade. Vi har egentligen inte gjort nåt. Alla andra dopar sig också. Det är synd om oss bla bla...

Jag hoppas verkligen att det snacket tystnar nu.

Jag tror det är den inställningen som bäddat för den här skandalen.

Jag hoppas slippa höra det larvet mer. För en sak ska ni veta, kära finländska idrottsbröder, om det visar sig att den det här dopningsavslöjandet är sant.

Läs det tydligt:

Vad ni än får för straff så är det inte för hårt.

Det finska vinterkriget är över.

De finländska krigarna på sina skidor i de vackra finländska skogarna har förlorat och får inte vara med mer.

Kanske stängs de av på ett eller tre år.

Kanske för alltid.

Kanske kapitulerar de frivilligt.

Lasse Anrell