En bra målvakt ger mig ståpäls

SPORTBLADET

Det här skulle kunna bli en tantsnuskig krönika om den ståpäls jag får varje gång en hockeymålvakt tar ett slagskott med plocken. Men jag ska försöka hålla mig på rätt sida gränsen.

I stället vill jag, såhär inför fortsatt hockeyslutspel och kommande bandyfinal, bjuda på en stilla hyllning till alla dessa fantastiska målvakter. Spelets riktiga hjältar.

Hörde en berättelse från skolgymnastiken häromdagen. Det skulle spelas fotboll, bara i halva gympasalen, så att spelet kunde bli sådär härligt förtätat. Som vanligt fanns det gott om villiga utespelare men färre frivilliga målvakter. Man kom överens om att inte kruta (skjuta sådär tokhårt) utan i stället spela fram bollen över planen för att slutligen försiktigt lägga den i mål. På så sätt lyckades man övertala en kandidat till att stå.

Det hela gick bra. Ända till den sekund då gympaläraren gick ut i sitt lärarrum för att svara i telefon, ta en kopp kaffe eller kanske en stödvila, vad nu gympalärare sysslar med varje gång de låter eleverna sköta sig själva.

Drygaste killen i klassen såg direkt sin chans. Han krutade en boll som träffade målisen rätt i skrevet. Målvakten skrek, släppte returen, sjönk ihop för att då få nästa krutade boll i ansiktet. Han stod aldrig mer.

Dålig ute

Att vara målvakt är - av förståeliga skäl - den minst eftertraktade positionen bland juniorer.

Oftast hamnar man i målet för att man inte är en tillräckligt bra ute, en halvdan skridskoåkare eller möjligen för att man visat en bättre reaktionsförmåga än sina jämnåriga hunnit utveckla.

Det är lite synd att det är så.

För egentligen har målvakten, i mitt tycke, den mest intressanta rollen av alla. Samt den mest betydelsefulla.

Anseendet ökar också, mycket riktigt, när åldern tagit ut sin rätt och man spelar i en högre liga. En målvakt kan avgöra en match och i slutspelstider kan det handla om hela lagets fortsatta öden och äventyr.

Riktiga brudmagneter

Målvakter är speciella, sägs det. Ingen vet väl egentligen vad det påståendet kommer ifrån, än mindre om det är sant. Men klart är att en målvakt ständigt balanserar på gränsen mellan succé och fiasko. Att vara målvakt betyder att du får vara beredd på att bära hela lyckan eller bördan på dina egna axlar. Att vara målvakt kräver med andra ord ett större mod än vad någon annan spelare behöver. För vad är en "tackling med mjuka handskar", som Robert Gustafsson skulle ha sagt, mot att ställa sig i ett mål och bara vänta på stenhårda projektiler från män med handleder av stål?

Tänk bara på Kjörling och Bomark som på söndag eftermiddag ska stå där på Studenternas, iklädda mjukisoverall och tunna handskar, för att stoppa knöggliga små kalla bollar av hårt gummi. Tänk bara på Lundqvist, Kapanen, Hirsch, Gage, Liv och Wallinheimo vars dagsform kan avgöra i vilken stad SM-bucklan hamnar. Och lyllo oss i publiken som får sitta där och se dem vara sådär sanslöst bra som bara en målvakt kan vara.

Snacka om brudmagneter. Snacka om tantsnusk. Snacka om ståpäls.