Kvinnorna lever på äran - männen på pengarna

SPORTBLADET

Ibland är idrottsvärlden så orättvis att det gör ont i en. Varför är damcykel satt på undantag, när herrcykel är penningstinn och still going strong, trots all dopning?

Jag har en bild på näthinnan som beskriver skillnaden mellan att vara man och kvinna i cykelvärlden som i ett nötskal. Susanne Ljungskog, vår svenska cykelvärldsmästarinna är ute och kör ett träningspass i Pietrasanta i Toscana tillsammans med tjejerna i sitt nya stall Team Aliverti. Hon har på sig sin vita jacka med ränder i VM-färgerna, den hon enligt reglerna måste bära för att visa att det är hon som är världsmästarinna. Ingen tar någon notis av henne.

Då kommer plötsligt Marco Cipollini svischande, i en specialdesignad tigermönstrad cykelkolt. Gud vet hur många miljoner han har på sitt bankkonto.

Cipollini är världsmästare, precis som Susanne. Men han är prinsen och hon är Askungen, för idrottsvärlden är fortfarande alldeles för ofta "a man"s world".

Cipollini svajar till, hälsar och cyklar vidare. Han lämnar Team Alivertis flickor bakom sig, med deras drömmar och vardagsproblem.

Mer problem än bragder

De här tjejerna hör till den internationella cykeleliten. Men de är som sagt kvinnor. Därför är deras idrottsvardag mer färgad av ekonomiska problem och barnpassning än av bragder och uppmärksamhet.

Ingenting är mer tillbakadraget och oansenligt än deras dagliga slit. Dag ut och dag in trampar de vidare längs landsvägarna och upp i marmorbergen för att förbättra sina resultat och vinna nya segrar.

Segrar som oftast går spårlöst förbi och som belönas med efter dagens mått mätt löjligt låga prispengar.

Susanne Ljungskog vann 10 000 kronor när hon kom tvåa i Tour de France i fjol. 10 000 kronor.

Team Aliverti har turen att ha förhållandevis stabila sponsorer, för det finns inga pengar i damcyklism.

Hittills i år har två större tävlingar i Spanien ställts in därför att sponsorerna sviker. Det är inte många som ställer sig längs vägen när tjejerna kör förbi och TV-bevakningen lyser med sin frånvaro.

För damcyklisterna innebär det stora uppoffringar och stora besvikelser. Susanne Ljungskog är inte den typen som klagar och jag tror att hon i hög grad drivs av egen kraft och vilja att uppnå sina mål. Men visst måste det kännas bittert i dagens idrottsvärld att vara bäst i världen och tjäna en normal månadslön.

Damcykel är i bättre skick

Och varför? Därför att det internationella cykelförbundet är så inkrökt att det inte förstår att ett sätt att förbättra cykelsportens rykte är att ge damcyklismen större uppmärksamhet. Jag vet att det har förekommit dopningsproblem i damcykel också. Men i det stora hela är tjejsidan i bättre skick.

Men de cyklar inte lika långt förstås. Och inte med samma höjdskillnader. Det knegar inte upp för höga berg och blir lila i ansiktet och nästan dör på vägen ner. Räcker det inte att cykla 10-15 mil med en medelhastighet på drygt 40 kilometer i timmen? Går det inte tillräckligt fort? Är kräkgränsen inte tillräckligt uppenbar? Eller finns det ingen tjej som är tillräckligt snygg och sexig för att märkas?

Jag träffar en entusiastisk cykeljournalist i Pietrasanta som följer varje lopp i trakten, oavsett om det är män eller kvinnor som tävlar. Han säger sig veta vad som ska till. Damcyklismen, säger Fosco från Pietrasanta, måste göras till ett jippo som varar i flera dagar. Den första dagen får tjejerna skönhetsbehandling. Dag två gör de en modevisning, dag tre cyklar de och på kvällen är det fest i vackra klänningar, dans och glada grabbar.

Han har förmodligen rätt, Fosco. Med lite skönhet och sex appeal säljer man förmodligen även damvarpa.

Men jag tycker det är skandal att en sport inte kan uppskattas för vad den är och för den insats den kräver, oavsett om det är män eller kvinnor som utövar den.

Som det är i dag får cykelkvinnorna leva på äran och männen på pengarna.