Den där Klüft ordnade guldstarten på VM som hela Sverige önskade

SPORTBLADET

BIRMINGHAM

Det blev inget världsrekord.

Men det blev ett VM-guld och det blev fyra personliga rekord och det blev den start på VM som hela Sverige hoppades på.

Carolina Klüft är inte bäst i världen genom tiderna men hon är den bästa odopade 5-kampskvinnan genom tiderna.

Hon är Årets svensk och hon är Jerringpristagaren och hon är hela Idrottssveriges lilla fästmö. Hon är en massa annat och hon tävlar i ett VM och det är en enorm fest för oss alla som är i här Birmingham.

Men var det en fest för de svenskar som inte fick vara här?

Skulle inte tro det.

Svensk tv sände inte och inte ens i den nypotenta och en smula uppblåsta digatalkanalen på SVT sände man.

Trots att man köpt in rättigheterna.

Vilken tavla. Vilket självmål. Vilken miss just den dagen man hade chansen att lansera sin kanal och sin dyra box som ingen vill köpa.

Det ni missade och som hela Europa såg och beundrade var en 20-årig svensk tjej från Växjö som skapade 5-kampsfeber här inne i arenan. Folk skrek och applåderade och Carolina showade och tramsade och visade naglar och gjorde grimaser precis så som Friidrottseuropa lärt sig att man kan göra. Att man får göra.

Rekord från gyllene dopningseran

Det missade ni.

Det och världsrekordförsöket.

Bara det faktumet att en svensk gör ett realistiskt försök att slå ett världsrekord från den gyllene dopningseran inom friidrotten är ju så stort att man nästan bör tala lite försiktigt om det. Som om det är något nästan onämnbarat.

Belova slog rekordet 1992 i Berlin och sen åkte hon fast för dopning av klassiskt östeuropeiskt snitt och rekordet finns visserligen kvar men det är inget av de rekord som friidrottsvärlden idag är särskilt stolt över. Det är ett av de rekord många vill sudda ut och många trodde det var omöjligt att slå.

Tills i går.

Tills i går när en 20-årig tjej från Växjö satsade allt i det avslutande 800-metersloppet och ledde med tio meter efter ett varv och 20 meter efter två varv.

Sen var dock energin slut. Förbrukad efter en lång dag som började klockan 9.00 på morgonen med 60 meter häck och slutade 19.50 med prisutdelning och kissprov. På slutet av 800-metersloppet sprang hon bredbent som en 100 meterslöpare och när energin var helt slut såg hon mera ut som Jörgen Brink i uppförsbacke än som en världsrekordslöpare.

Men hon försökte.

Hon försökte och det räcker långt.

De andra hade aldrig någon chans

De andra som tävlade i 5-kampen i går hade ingen chans. De kunde kanske ursäkta det med att det här var lilla inomhus-VM och att det inte betyder så mycket. Bah.

I augusti går stora VM i Paris i Stade du France och 80 000 kommer att sitta där och det kommer att vara nästan lika stort som OS. Jag kunde ändå se något uppgivet i de andras ögon i går. De två tyska tjejerna applåderade när Carolina satte ännu ett personbästa och Sazanovich applåderar också, men mera avmätt, och när vitryskan själv stötte 15.19 i kula så låg hon bredvid ringen och grät efteråt, möjligen av lycka över den enorma stöten men sen kom Carolina direkt och stötte 14.48 och så var allt förstört. Klüfts akillesgren har hon uppenbarligen tränat på i vinter och tränat rätt. Hon har kropp för att stöta långt säger kroppsexperterna och nu fungerar tydligen kroppen hyfsat.

Konkurrenterna tittar mest på Klüft som vore hon ett ufo. Englands stora stjärna Denise Lewis var inte här för hon har fött barn och varit skadad. Eller möjligen tvärtom. Jag frågade en engelsk journalist om hon kommer tillbaka till VM i Paris.

-Kanske, jag tror hon vill satsa igen men jag undrar om hon tycker att det är nån idé när hon ser den... där, sa han och nickade mot Klüft. Förtjust men bekymrat.

Det fattades ju faktiskt inte så många stjärnor här. Kanske så få som noll om jag förstår experten Lennart Julin rätt och han brukar veta sånt. Frågan är hur många som tycker det är nån idé att satsa de tusentals timmar det tar att bli så bra i så många sporter när de ser den... där.

Jag minns i München förra året när Carolina pratade under tävlingen om att hon inte hade så bra koll på de andra och att "...det var kanske nån som var bra... den där Saza... nånting", sa hon.

Saza... nånting var tvåa i går. Inte i närheten av världsrekordet, inte ens tillräckligt bra för att vara så nära Klüft att det såg möjligt ut. Saza... nånting, sa inte så mycket på presskonferensen efteråt, hon hade svårt med engelskan, men så mycket förstod jag att hon åtminstone visste vad vinnaren hette.

Den där Klüft som vi säger.

Lasse Anrell