Exponeringen flyttar fokus från sporten

Erika Strandell: För femton år sedan var en idrottsbild en idrottsbild - och inget annat

SPORTBLADET

Också för femton år sedan hade friidrottande kvinnor relativt lite kläder på sig. Även då plåtades de i förnedrande vinklar, med särade ben, på väg över ribban.

Enda skillnaden är att då reagerade vi inte.

För femton år sedan var en idrottsbild ju en idrottsbild och inget annat.

Alla dessa tjejer som viker ut sig, gör det för att de inte skäms över sin kropp. Tvärtom så är de stolta över den och de gillar att visa upp sig. Som försvar brukar de hävda att utviket dessutom inte är värre än att gå i baddräkt på stranden. Då om någon gång är man ju halvnaken och inte bryr man sig om att folk tittar heller.

Nä, man gör ju inte det. På stranden hör det liksom till att man tar av sig.

Synen har förändrats

Det är praktiskt att inte vara påklädd när man ska sola och bada. Även i andra situationer är det relativt naturligt att vara bar. Under friidrottstävling till exempel. Med små, tajta kläder blir man mer rörlig och har mindre detaljer som stör i själva tävlingsmomentet.

De kvinnliga friidrottarnas kläder har därför sett ungefär likadana ut genom åren – förutom att linnet förstås krympt till en bh – men vårt sätt att se på dem har däremot förändrats.

För när Kajsa i dag grenslar ribban på förstasidan är det annat än den sportsliga bragden som hamnar i åskådarens fokus.

Och det är precis här vi hittar själva kärnfrågan.

Kanske kunde man tycka att tjejer som absolut vill exponera sig i ett utvik kan få göra det om de vill. Om det nu inte vore för allt skit det för med sig för så många andra.

Även om Susanna, Kajsa, Kirsten och Carolina absolut inte är intresserade av att posera i andra underkläder än sina blå småbyxor av polyester, skulle ingen bli särskilt förvånad eller upprörd om de gjorde det.

Alla vill ju se bra ut och alla vill ju spela på sex, i synnerhet tjejer. Alla vill ju visa upp sig och samtidigt berätta om vilket sex de gillar bäst – undantagsvis tjejer.

Märkliga uppfattningar

Vanföreställningarna om oss tjejer späs på och sprider sig, i takt med att fler och fler tjejer ställer sig i utvikningskön.

Med en sådan utveckling är det väl inte konstigt att den så kallade Tilly-linsen har gjort succé också på friidrottsarenorna.

Vi ser bilder plåtade rätt in mellan benen på tjejerna, bakifrån eller framifrån spelar ingen roll, bara benen är särade.

Vi ser deras bara magar och konturerna av deras bröst under bh:n.

Men vi tjejer noterar också att det första stackars Kajsa gör när hon studsar upp på fötter efter ett hopp, det är att dra den lilla trosan på plats igen.

För hur utsatt känner man sig inte när en liten trosa glider in mot mitten och gör halva baken synlig för allmänheten?

Erica Johansson lär till och med ha kallat sig själv för ”grus i musen” Johansson när hon med blottat underliv kastade sig mot längdgropen och fotografernas vidvinkelobjektiv.

Annat är det med Christian Olsson. Som av en händelse tävlar han i cykelbyxor som räcker ända ner till knäna.

Och Stefan Holm, varför har inte han likadana småbyxor som tjejerna, såna där tajta som smiter åt ordentligt kring paketet? Varför har han omoderna, bylsiga shorts med en innerbyxa i nät?

Men det finns väl en förklaring till det också. Nånstans sitter väl en – manlig – designer och ritar sportkollektionen till världens friidrottare.

Liksom så många andra har väl även han anammat myten om att de allra flesta tjejer är stolta över sina kroppar och därför mer än gärna visar upp den.

Erika Strandell