FBK lite smartare, lite skickligare

- och mycket bättre målgörare

SPORTBLADET

KARLSTAD

Slaget är över och spelarna ser om sina sår och kvar står två tränare och eftersom det här slutspelet handlat om tränare så är det dem som också det här ska handla om.

Djurgården är utslaget och Färjestads tränare Bo Kulon Andersson analyserar matchen på presskonferensen men jag tittar på Djurgårdens tränare Niklas Wikegård.

Kulon pratar - Wikegård himlar med ögonen och gör grimaser.

- Kulon är fjollig, säger han efteråt när jag frågar varför.

Ja, ni läste rätt.

Wikegård är utslagen men han fortsätter som om inget hänt.

Han har förödmjukats av Färjestads klack som skrikit den nya ramsan "Wikegård kan inte vinna" och han har gått fram till klacken efter matchen och tystat ner den och skrikit åt den att han tackade för god match och önskade dem lycka till.

Påstår han att han sa i alla fall. Wikegård reser sig som en sån där leksaksdocka som aldrig kan ligga ner.

Varför gjorde du grimaser, frågar jag.

-Åh, han pratade på om att när vi spelade bra och satte press på dom så var det bara för att dom åkte omkring och tänkte på annat. Det är alltid så. Det är fjolligt, tycker jag.

Såg du att Wikegård gjorde grimaser när du pratade, frågar jag Kulon.

- Nä, men ingenting förvånar mig med den mannen längre, ler Kulon. Han sitter tyst en stund. Sen säger han:

- Men han har väl pratat färdigt nu.

Kort och koncist.

Wikegårds mediala genombrott

Niklas Wikegård har haft sitt massmediala genombrott det här slutspelet. Att påstå att hans tränarkollegor applåderar honom är ett lättare lögn. Det elakaste en av dem sagt är att de är lite trötta på att höra honom prata som om det är han som uppfunnit hockeyn.

Jag har följt hans taktik och det jag mest kommer att tänka på är Modos säsong 1998, alltså året innan de spelade SM-final. Det var det året som urartade med den berömda matchen i Örnsköldsvik när Bäckman slog klubban i isen och Wernblom vevade mot utvisningsbåset. Det var en engagerad och besatt tränare som fick sitt lag att överträffa sig själva - tills bubblan brast.

Djurgården fick ett genombrott i det här slutspelet som ett ursinnigt kämpande lag. Järnkaminer i ordets exakta bemärkelse. Matthias Trattnig tycker jag är slutspelets viktigaste spelare så här långt. Även om han ibland varit livsfarlig och alltid på gränsen. Men hockeyn kräver såna spelare.

Wikegård har också fått Djurgården att sluta sig samman på gammalt manér i uppfattningen att det är dem mot hela världen. Det har varit nyttigt - även om det kanske är en villfarelse och möjligen till och med en lättare överskattning av sin egen betydelse.

Kvar finns ett lag som inte håller för att utmana de stora.

Inga stjärnor i Stockholm

Det är - för att tala klarspråk - förödande för Stockholm att stadens enda lag är den fattige kusinen från huvudstaden som inte har råd att konkurrera med Karlstad, Göteborg och Jönköping om de bästa spelarna. Det är naturligtvis just av den anledningen som ingen bör vara förvånad över att den kräsna Stockholmspubliken inte bryr sig.

Ska Djurgården överleva måste de stora stjärnorna spela där.

Det är svår matematik men också enkel.

Lika enkel som att Djurgårdens andraperiod i matchen i torsdags måste varit den bästa något svenskt hockeylag presterat på åratal.

Färjestad vann rättvist.

De var lite smartare. Lite skickligare. Lite duktigare på att göra mål. Eller snarare mycket duktigare på att göra mål. Djurgården hade tre bra chanser att kvittera i slutsekunderna men det var just då det märktes att laget saknar målskyttar.

Tomas Strandberg, Nichlas Falk och Björn Nord sköt men de sköt illa trots fria lägen i skottsektorn.

Och direkt parodiskt var det efter 15.30 i första perioden när Mikael Johansson hade sju sekunder på sig att stå ensam framför mål och sikta helt ostörd mot öppet (!) mål och sen sköt rakt mot en liggande målvaktshandske.

Tränarrollen i de här kvartsfinalerna och semifinalerna innebar ju också att Wikegård satte press på domarna. Ulf Rådbjer vek ner sig men Thomas Andersson har gjort bra matcher. I går fick jag dock känslan av att Wikegård föll på eget grepp; i går föll Färjestadspelarna så lätt som Wikegård sagt tidigare att de gjort men som jag uppfattat mest som ett utryck för hans enögdhet.

I går tog också Thomas Andersson de där enkla, tveksamma och lite billiga utvisningarna och det drabbade Djurgården mest. Det var också de billiga, tveksamma utvisningarna Färjestad avgjorde matchen på.

Så kan det gå.

Och det visar väl sanningen att osäkra domare i längden inte är bra för nån. Därför är det kanske i längden bäst om tränare håller käften och inte gör sig själva till huvudpersoner.

Det är de nämligen inte.

I alla fall aldrig i de stora, vinnande lagen.