Ungar härmar oss vuxna

och blir fetare...

SPORTBLADET

Barn som är så feta att det föreligger risk för deras hälsa!

Det låter egentligen helt otroligt. För i den bästa av världar ska väl barn inte ens ha ro nog i kroppen att bli överviktiga? Barn ska väl spela landhockey på gatan när de kommer hem från skolan, spela brännboll på rasterna och fotboll på ängen om kvällarna?

Men när såg man det sist?

Enligt statistiken är många fortfarande medlemmar i Sveriges drygt 20 000 idrottsföreningar. Den största folkrörelsen av dem alla har genom åren behållit sitt fasta grepp om oss. I synnerhet barnen.

Men det är uppenbarligen något som händer på deras väg från barn till ungdom. Något som inte enbart kan hänföras till förklaringen att det för en 14-åring finns annat än träning som drar. Eller ens att tränare och ledare ställer för hårda krav.

Ska man tala klarspråk är det helt enkelt en farligt stor klick som faller in i en slö livsstil. En livsstil som innebär att de sover mindre, äter sämre och rör sig mindre. En livsstil som kan få farliga konsekvenser där övervikt och fetma bara är en.

Att den så kallade slöheten smyger längre och längre ner i åldrarna är inte desto mindre oroande. Det borde ju tyda på att idrottsföreningarna går en dyster framtid till mötes, också när det gäller de allra yngsta medlemmarna.

Feta ungar – en tickande bomb

De föreläsare jag lyssnade till i helgen ansåg att utvecklingen inte kan beskrivas på annat sätt än en tickande bomb. Så många feta ungar har vi alltså i dag. Och jag säger det igen, är det inte otroligt egentligen?

Men å andra sidan, barn gör ju inte som vi säger, de gör som vi gör. Så brukar de lärde alltid säga. Och vad gör då vi vuxna som dagens barn tar efter? Vi stressar hem efter jobbet, kastar in ett halvfabrikat i mikron, skjutsar ungarna till träningen och slänger oss sedan i TV-soffan med ett utsjasat pustande. Och där sitter vi till vi går och lägger oss. Vilket är sent, för enligt forskningen sover såväl barn som vuxna mycket mindre i dag än förr.

Riksidrottsförbundet påpekar mycket riktigt att vi saknar den så kallade vardagsmotionen i våra liv. Vi kör till gymet även om det tar tio minuter att promenera. Vi tar hissen i stället för att gå tre trappor när vi kommer hem från hockeyträningen. Och, som sagt, när ungarna spelat fotboll hämtar vi dem med bil för att spara tid.

Cyklade till ridhuset i barndomen

Vad är det för värderingar att föra vidare?

Måste inte idrottsföreningarna satsa hårdare på att i ett tidigt, tidigt skede visa barnen hur viktigt det är att röra på sig ofta? Måste det inte ges utrymme till aktivitet i skolan? Måste inte föräldrar våga pusha på lite, stänga av tv:n, och tvinga ut ungarna i vårsolen?

– Ja herregud, säger väninnan. Det känns som man växte upp på stenåldern. Inte var våra föräldrar hemma när vi kom från skolan, men då cyklade vi fram och tillbaka till ridhuset. Det blev en mil om dan, bara det.

JA!

NEJ!