Kämpamatch som lär leva länge i minnet

SPORTBLADET

BUDAPEST

Snälla pojkar kommer aldrig till EM i Portugal - eller om det möjligen var vackra flickor dom inte fick kyssa...

Jag minns inte riktigt.

Något som däremot kommer att leva länge är minnet av den svenska kämpamatchen i Budapest.

2-1 borta mot Ungern, den fjärde svenska segern här på 18 försök, öppnar åter vägen till Portugal 2004.

Det var den bästa kämpamatch jag sett ett svenskt landslag göra.

Nån "bragd i Budapest" vill jag inte tala om. Inte heller att EM-biljetten är klar.

Landslaget vann bara den match man var tvungen att vinna för att inte Ungern skulle rusa ifrån i EM-kvalgruppen, men man vann den övertygande.

Framförallt var det samspelet i att försvara sig och återerövra bollen, och det hårda arbetet att inte släppa till ungrarna annat än med skott från långt håll, som imponerade.

Förutom långskotten har jag noterat en enda ungersk chans: när Attila Tököli driver förbi Michael Svensson och även har Andreas Isaksson på has men förlorar kontrollen och tappar bollen över kortlinjen.

Bättre defensiv än så här kan ett lag inte ha, och när spelarna åkte dragspel fram och tillbaka över planen i sina roller att täcka upp för varann, upplevde jag det ett tag som att jag satt på en svensk träning i försvarsspel.

Den ofta så hånade Andreas Andersson var magnifik i sin roll till höger, Fredrik Ljungberg missade målchanser men aldrig en brytning, Olof Mellberg var planens rese och måtte ingen av dom två som bestämmer nu få för sig att återförflytta honom ut på kanten.

Fem gula kort

Men blågula smällar gav inte bara blåmärken - utan även fem gula kort.

Själv upplevde jag inte spelet som speciellt fult, och jag tycker nog, att både Michael Svenssons och Fredrik Ljungbergs varningar var i kitsligaste laget.

Det tyckte inte några kolleger, och på presskonferensen blev Lasse Lagerbäck hårt ansatt av Arpad Szöczi från den tyska tv-stationen Deutsche Welle:

- Var det nödvändigt för Sverige att spela så tufft som man gjorde idag?

Lagerbäck blev något förvånad över kritiken, försvarade sig med att "vi skadar inga med flit" och tyckte liksom jag, att man nog kunde diskutera några av varningarna.

Ungerns Imre Gellei ville inte haka på det utslängda betet, men något höll han ändå med, när han sa:

- En försvarstabbe avgjorde vid 2-1-målet, men hade Ungern spelat som Sverige, så hade man sparkat ned svensken istället för att som nu bilda hedersvakt, där han löpte fram.

Det är alltså Marcus Allbäck han talar om, och "Mackans" återfödelse i regi av hans gamle partner Henrik Larsson; det lyckliga äktenskapet.

Två mål och en i stolpen... - nog bör dom träffarna ha hörts ända bort till Birmingham och åtminstone något ha skakat om Aston Villa-basen Graham Taylor.

Efter alla rosor en grav anmärkning: nog var det mycket märkligt att byta ut Anders Svensson i 61:a minuten, när han spelat fri Allbäck som sköt i stolpen (56:e), hittat Allbäck som spelat fri Ljungberg (57:e) och hittat Allbäck som spelat Henke innan Ljungberg sköt rakt på målvakten.

Inom fem minuter tre 30-metersbollar som resulterar i klara målchanser. Och så blir han utbytt...

För övrigt hölls den där presskonferensen i ett rum tillägnat gamle storlöparen Sándor Iharos.

Bland bilderna på väggen hittar jag en med svensk anknytning, från landskampen Ungern-Sverige 1953 på det då nybyggda Nepstadion.

Iharos ligger tvåa efter Istvan Rozsavölgyi med Ingvar Ericsson som trea före en annan skymd svensk; det måste alltså handla om 1500 meter.

Nu på hotellet kollar jag hur det gick. Sverige vann landskampen, 111-99, och loppet slutade så här:

1) Ericsson, 2) den skymde Sune "Hållsta" Karlsson, 3) Iharos, 4) Rozsavölgyi.

Nepstadion 1953 som Ferenc Puskás-stadion 2003, klassisk svensk idrottsmark.