Il calcio söder om Rom - en vit fläck på kartan

SPORTBLADET

Häromkvällen såg 70000 åskådare Napoli vinna mot Vicenza på San Paolo-stadion i Neapel.

Glädjen över segern var av det där hänryckta slaget som ger gåshud och varar hela natten.

Napolis historiska boss Corrado Ferlaino fick tårar i ögonen. Så mycket glädje för att erövra 16:e platsen i Serie B.

Corrado Ferlaino hör till Neapels fotbollshistoria vare sig han vill det eller ej. Det var han som gjorde Napoli till storklubb. I ett ögonblick av storhetsvansinne köpte han Diego Armando Maradona. Därmed gav Ferlaino en av Italiens roligaste, fattigaste och mest fotbollsgalna städer en dröm att drömma med öppna ögon.

Tack vare Maradona och hans duktiga lagkamrater vann Napoli ligan för första gången i historien 1987. En mer omtumlande folkfest har aldrig skådats. Jag vet, för jag var där.

Sedan tog Napoli faktiskt en ligaseger till, 1990. Men därefter har klubben varit i dalande, bland annat på grund av Ferlainos slarvigt skötta finanser. För några år sedan tvingades han lämna Napoli, men de nya pamparna har inte fått ordning på problemen. Napoli har rasat både ekonomiskt och i tabellerna. Nu ligger den stolta klubben alltså på 16:e plats i Serie B.

17:e-20:e åker ner i C.

Bara ett lag söder om Rom i serie A

Det här är hårda tider för Syditaliens fotbollsklubbar. I ligan finns bara ett lag söder om Roma och Lazio och det är Calabriens Reggina som riskerar Serie B nästa år. I Serie B har bara ett sydligt lag chans att ta sig vidare till ligan, Lecce.

Varför? Inkompetenta, ohederliga klubbstyrelser, säger man föraktfullt i Norr. Politik, suckar pamparna i Syd. Lägg till TV-rättigheter och förklaringen är komplett.

Det fanns en tid när biljettintäkterna för 70000 tifosi räckte långt för att hålla en fotbollsklubb flytande. De syditalienska klubbarna var starka så länge "il calcio" baserades på "old economy".

Men sedan klubbarna fick möjlighet att själva förhandla om priset på sändningsrättigheterna, slogs de syditalienska klubbarna ut.

Men de syditalienska klubbarna har faktiskt också rätt när de säger att de lider av den nya politiska situationen. Den så kallade första republikens Italien vimlade av syditalienska topp-politiker. De värnade om både sina rötter och sina sydliga väljare och insåg att ett stöd till den lokala fotbollen var en god politisk strategi. De såg till att städer som Palermo, Bari och Neapel fick fina, nya fotbollsarenor till VM 1990. De fixade och trixade bakom klubbkulisserna. Deras makt och närvaro gav självförtroende.

Efter Berlusconis entré på den politiska arenan - han kallar för övrigt själv sin politiska debut "när jag gick ut på plan" - är Italien söder om Rom en vit fläck på kartan. I Norditalien fanns redan tidigare kunnandet och pengarna som skapar stora fotbollsklubbar. Nu har det politiska fixet och trixet stärkt dem ytterligare.

Så syditaliensk fotboll klagar med viss rätt, för klyftan djupnar. Och den blir inte bättre av att det är Berlusconis mannar som styr fotbollsförbundet.

Men samtidigt har klubbar som Chievo visat att man kan komma långt i italiensk fotboll även med lite pengar och okända spelare. Tänk om det funnes en klubb någonstans i söder som ville prova samma grepp!

I stället kommer nyheter som att ledningen i serie B-laget Cosenza i Italiens djupa söder har arresterats för maffiasamröre. Klubbpresidenten tog lokala bossar till hjälp för att skrämma personer som bad att få kolla räkenskaperna. Med hjälp av falsk bokföring lurade han fotbollsförbundet på 40 miljoner kronor under tre år. Borde inte sådana klubbar helt sonika strykas från listan?

Städningen efter Ferlaino i Napoli tar också tid. Så han kan gott gråta några tårar till. Det enda som är riktigt sorgligt, är att det alltid är fansen som kommer i kläm.

JA!

NEJ!