Dopningen i Girot - en del av tävlingen

SPORTBLADET

Jag har alltid undrat hur det känns att komma i mål efter den första etappen i Giro d"Italia med tungan i knävecken och stumma ben.

Och veta att man har 20 etapper kvar på i genomsnitt drygt 15 mil och bara två dagars vila.

Det är väl den känslan som är orsak till att dopning blivit ett sådant problem i cykelsporten. Om polisen slår till mot Girots cykelstall i år igen, kan man knappt ens tala om skandal. Det har blivit en del av tävlingen på samma sätt som en rysansvärd bergsetapp eller målgången i Milano.

Den internationella cykelfederationens dopningkontroller och straffåtgärder kan ju ingen ta på allvar. De flesta förbjudna preparat syns inte i testerna och det stora flertalet av de dopningsmisstänkta cyklisterna står på startlinjen år ut och år in. De stängs av precis lagom för att hinna komma i form till Girot och Touren. Om de nu stängs av över huvudtaget.

Pantani syndabock

Men väljer ut en syndabock (läs Marco Pantani) som syns och hörs så att allmänheten glömmer bort alla andra fall. I Italien pågår till exempel en rättegång mot idrottsläkaren Michele Ferrari som står åtalad för att ha dopat sina "patienter". Tre cyklister har vittnat mot honom, men för Ferrari är de bara allmänt lögnaktiga. Samma uppfattning tycks Lance Armstrong ha, som också arbetar tillsammans med Ferrari. Lance Armstrong har som bekant vunnit de senaste fyra Tour de France.

Jag är inte moraliskt indignerad. Jag bara konstaterar faktum. Om man verkligen ville utrota dopning ur cykelsporten, skulle man avstänga dopade cyklister från de stora tävlingarna och göra det mänskligt möjligt att ta sig igenom loppen med starka ben och vinnarinstinkt som enda vapen.

Så är det inte, som alla vet. Men trots cykelsportens dåliga rykte, är förväntningarna lika stora som alltid. De sanna entusiasterna, som kommer långväga ifrån och tältar hela natten i någon gudsförgäten håla för att se Girots svischa förbi på ett ögonblick, de förändras inte. De utgör beviset för att det finns ett glapp någonstans mellan idrottens kommersiella utveckling och supportrarnas sanna passion och intresse. En gång inbillade man sig att idrottsmännen var bättre än vanliga dödliga, en sorts halvgudar som utmanade naturkrafterna. Nu är det åskådarna med sina hängmagar och sin bottenkondis som borde hållas fram som moraliska föredömen. De skulle ha kommit under alla omständigheter. Även om Girot gick lite långsammare och etapperna inte var så hårda och långa.

De här tankegångarna leder fram till den ovanliga kärleksförklaring som fotbollsklubben Torinos fans gav sitt lag i söndags. 40000 stolta "tifosi" gick i triumftåg genom staden för att hylla sitt lag. Hade de vunnit något? Nix. Ingenting. Tvärtom. Torino har spelat så dålig den här säsongen att klubben har åkt ner i Serie B. Supportrarna beslöt att visa klubben att de är trogna, i nöd och lust.

Solen sken och Turin var just så öde som bara en industristad kan vara en majsöndag, när fabrikerna är stängda och alla har åkt i väg till närmsta strand. De 40000 förlorarna promenerade längs gatorna i centrum, från den gamla stadion Filadelfia till Piazza San Carlo. Längs vägen serverades bröd, rödvin och salami. Det kunde ha varit ett begravningståg, men det var en folkfest. En uppvisning i den svåra konsten att förlora med äran i behåll.