Varför kan vi inte hylla ett silverlag?

SPORTBLADET

I bland går det fort.

Specialbevakning av gigantiskt omfång i media krympte till en liten notis.

På bara ett dygn.

Det förtjänade faktiskt inte Tre Kronor, tvärtom.

Varför stod vi inte i Kungsan i går?

Här har vi ju kunnat läsa och höra och se den största bragden i ishockeyns historia. Den utspelades för bara en vecka sedan men är redan glömd. För i idrott är det bara vinst som gäller och allt annat är ointressant.

Till och med spelarna själva uttrycker sig så - åtminstone precis efteråt - när insikten svider som allra mest. Men ger man situationen åtminstone en smula analys, borde man nog vara lite mer generös än så. Såväl spelarna som vi.

Skägget i brevlådan

Det sägs att Sverige ännu inte lyckats fostra någon junior som ens har kaliber att slipa Foppas skridskor. Hur gör vi då när Tre Kronors alla 30+-are ungefär samtidigt väljer att lägga av?

Plötsligt står vi där med skägget i brevlådan. Vad gör vi nu? Vem ska nu spela? Kan vi få ihop ett lag som vinner över Danmark i kommande VM-turneringar?

Allt det här vet vi. Ändå tog vi inte chansen att visa alla envist nötande juniorer att det faktiskt finns något att kämpa för. Att man kan vända omöjliga matcher och skapa historiska ögonblick, bara man har en lagmoral som innebär att man aldrig ger upp. Att man kan vara ett lag som tar silver och ändå får folkets kärlek. Just därför borde vi ju ha stått i Kungsan i går.

Det sägs att vi kanske aldrig mer får de två storstjärnorna att båda ställa upp i Tre Kronor. Kanske är det så illa. Men sakers tillstånd förändras. Även ishockeyspelare utvecklas och får så sakteliga nya värderingar. Redan på ett folktomt Arlanda sa Sudden att man med ålderns rätt inser att det finns annat än hockey.

Allt det här vet vi. Ändå tog vi inte chansen att jubla för Sudden och Foppa och deras strålande insatser i årets VM. Det bidde bara en liten notis i tidningen och ett kort litet klipp på tv.

Borde ha statuerat exempel

Det går inte att jubla i Kungsan för ett lag som förlorat sin sista match, säger ni väl nu. Fråga då alla de tusentals barn (och vuxna) som villkorslöst älskar Sudden, Foppa, Tellan, Pebben, Norström och alla de andra, om de tycker detsamma?

För alla dem, för alla genuina hockeyälskares skull, borde vi stått där i Kungsan i går. För att statuera exempel inför framtiden. För att vräka ur oss vår kärlek till Kronorna och aggressionen över det där ynka lilla skitmålet som inte säger ett dugg om vem som egentligen var bäst. Det var ju bara tillfälligheter att det gick som det gick.

Den verkliga bedriften hade varit värd ett bättre öde.