Svensken förlåter inte Ludmila - än

SPORTBLADET

Har Ludmila Engquist straffats tillräckligt?

Så löd enkätfrågan i Sportbladet häromdagen. Närmare 50 procent av de många svarande valde alternativet nej. Trots att två år gått sedan Ludmilas erkännande och sorti.

Att få förlåtelse från sina medmänniskor är sannerligen inte lätt.

I vintras rasade debatten huruvida Mika Myllylä hade i Vasaloppsspåret att göra - eller inte. Vasaloppsgeneralen Hammar gick ut och sa att han minsann inte kunde garantera Myllyläs säkerhet längs spåret.

Det gjorde han alldeles rätt i. För Hammar hade tydligen förstått hur oförsonliga människor kan vara. Och ofta är.

Jag skrev ungefär så i min krönika vid det tillfället. Jag skrev att många människor som inte får den avbön de väntar på, som inte får en gråtande vädjan om förlåtelse från den som gjort "fel" - de har också svårt att försonas med sveket. Många människor tycker helt enkelt att det är motigt att unna en fuskare en seger. Även om han eller hon tagit sitt straff.

"Hat gör världen bättre"

Ack så fullt av mejl det blev i inkorgen.

Den hårda tonen skrämmer mig, det känns som skreve du för pöbeln, tyckte en.

Hat gör världen bättre, hur skulle vi annars få våra krig, frågade en giftig satiriker. Du är bara rasist och skriver sådär för att Myllylä är finne, skrev en tredje som var riktigt ute och cyklade.

Man kunde snabbt konstatera att det visst finns gott om människor som är beredda att förlåta en dopad idrottare.

Men för den delen kan man inte glömma att det likafullt finns de som inte gör det. Enligt gårdagens enkätundersökning är de nästan lika många.

Ludmila Engquist har inte meddelat att hon känner lust att tävla igen. Hon har inte ansökt om spanskt medborgarskap för att på den vägen försöka nästla sig in i idrottsvärlden igen. Hon har varken krävt - eller knappt vågat önska sig - att svenskarna ska välkomna henne hem igen. Hon ska bara resa hem på blixtvisit för att vara med på dotterns studentexamen.

Hon har skamset gömt sig

Men trots att hon tvingats gömma sig som en skamsen hund i två år tycker närmare 50 procent av svenska folket fortfarande att hon inte straffats tillräckligt. Hur står den långsintheten i proportion till att efter två år ge Myllylä klartecken för deltagande i en tävling som går under temat "Rena vinnare"?

Men kanske handlar det i fallet Ludmila om ännu obehagligare sanningar än det där med svårigheten att förlåta en fuskare? Kanske handlar det om så simpla orsaker som att hon är kvinna, att hon dopat sig TVÅ gånger eller - gud förbjude - att hon är född i ett annat land? Ett land i öst?

För vilka förmildrande omständigheter är det annars som gjort att en viss brottare välkomnades tillbaka med ett bragdguld efter sin dopinghistoria?

Att en viss tennisspelare blev förbundskapten för landslaget efter sin?

Rent statistiskt verkar det dock som vi människor i den här frågan delar upp oss ungefärligen kring 50-50.

Vi som utsett oss själva till att döma om vad som är rätt och vad som är fel.

Erika Strandell (sport@aftonbladet.se)