"Honken" landade med gråten i halsen

Erika Strandell: Han är en av oräkneliga svenskar som slåss för en plats i NHL

SPORTBLADET

Med guldbucklan i en plastkasse landade han på Arlanda. 95 kilo tung, tusen erfarenheter rikare och med en stor klump i halsen. Pappa hade ringt några veckor tidigare för att säga att det minsann var dags nu. För Johan att komma hem alltså. Det var ju tio månader sedan de sågs sist.

Redan inne på terminalen började pappa dessutom gråta, och mamma fortsatte när de kommit ut i bilen. "Den där lille plutten", tänkte hon. "Var det möjligt att han, som de skjutsat med hockeytrunken Sverige runt, varit tusentals mil från henne så länge".

"Pappa" sa en blyg och förlägen Emilie innan hon gömde sig bakom mammas ben.

Där stod ju pappa och hon kände knappt igen honom. Sist de sågs kunde hon inte ens prata, och de där jeansen som varit alldeles för stora när han flyttade, de hade hon växt ur för längesedan. Så fort växer man ju när man inte ens fyllt två.

"Aldrig mer", tänkte han när Emilie slog sina runda armar runt honom. "Det här är det värsta jag upplevt".

Tränaren försökte knäcka honom

"Du är en omogen spelare utan särskild talang. Att vi vunnit 19 matcher i rad handlar mest om tur", hade målvaktstränaren i farmarlaget Hartford Wolf Pack sagt till honom. Varje dag sa han ungefär så. Som något slags test antagligen. "De vill väl se hur mycket jag pallar innan de knäcker mig", tänkte han och bet ihop. Trots allt hade han ju fått spela tre matcher med Rangers, den första på hemmais i Madison Square Garden. Att de förlorat med 4-1 hade nästan inte spelat någon roll, för det var kicken med hela grejen som varit viktigast. Visst hade Jagr skjutit en riktig kanon som gått i mål bakom honom, men vadå? Det var ju i alla fall Jagr.

Andra gånger hade det varit jobbigare. Efter match med Hartford kunde de säga åt honom att packa och sen var det bara att åka med, någonstans ut på den nordamerikanska kontinenten, bara för att sen sitta där på bänken.

"Kanske var det inte värt priset ändå" hade han börjat tänka. "Kanske var det lika bra att åka hem till Sverige igen, hur många spelare hade inte gjort det före honom?" Troligen hade det blivit precis så, om nu inte telefonen ringt den 11 mars, 15 minuter före transferstoppet. "Packa! Du ska flytta till Houston och det är match imorgon kväll" hade de sagt.

Ingen idé att planera

Det var tre månader sen nu. Erica och Emelie hade ensamma sålt möblerna i Hartford, packat alla prylar, sagt adjö till vännerna, tagit flyget hem till Sverige och numera vant sig vid ett liv utan honom. Själv hade han bott på ett opersonligt hotell. Varje morgon och varje kväll hade han lyssnat på Emilies röst på mobilsvaret. Alltför många gånger hade han gråtit.

Att planera för framtiden var lönlöst. För ingen av dem visste ju fortfarande ett endaste dugg om livet efter den 30 juni. Trots att han numera var förste svenske målvakt att ta guld i Calder Cup. Trots att han fått pris som MVP, slutspelets mest värdefulle spelare i AHL.

"Förhoppningsvis har mina chanser till spel i NHL förbättrats" sa han diplomatiskt när han plockade upp guldbucklan ur plastkassen. "Men i den här världen kan man aldrig vara säker. Det som glimmar är inte alltid guld". "Heja pappa, spela hockey" sa Emilie. Hon som hunnit lära sig prata sen de sågs sist.

Erika Strandell (sport@aftonbladet.se)