Lägg in badbyxorna i garderoben

- Premier League är här igen

SPORTBLADET

Community Shield i går, Premier League på lördag - och alla pratar om hur den galne ryssen försöker köpa ligan till Chelsea.

Okej.

Om det är en galen ryss det krävs, så vet jag var jag står:

Go, Roman, go.

Bara vi slipper se Wenger och Sir Alex tjafsa om guldet ett år till.

Phil Neville tar sats från Matt Busby Way och hugger fyra skruvdobbar i Patrick Vieiras fot. Efter 30 sekunder.

Det var som ett signerat vykort med en enda - trubbigt nordengelsk - mening på:

Sommaren är över.

Lägg in badbyxorna i garderoben, glöm receptet på caipirinha och vrid huvudet mot vinterns väsentligheter.

Sorti Allsång på Skansen, entré Allsång på Anfield.

Premier League är här om ett ögonblick.

I går vann United en meningslös titel på straffar, men jag tror att båda lagen var hyfsat nöjda med vad de såg. Utöver den sinnessjuka starten (det var ren Aussie rule football), och utöver Francis Jeffers bäbisreaktion mot Neville (den imponerade nog inte så på Wenger), så fanns det ju en hel del att glädjas åt.

Ett av Arsenals stora problem i fjol var att hitta en lämplig lekkamrat till Sol Campbell i mittförsvaret. I går la Kolo Touré en fet grabbnäve om den där platsen, med en perfekt insats. Han tillät knappt van Nistelrooy komma tillräckligt nära mål för att ens tycka att det var värt att ramla.

Kul för Arsenal.

Dessutom visade Titi Henry att inte ens en sommar på Rivieran fått honom att glömma hur man gör drömmål.

Howard visade upp sig

Alex Ferguson visade att han lär inleda post-Veron-eran med sitt gamla 4-4-1-1-system, många lär dra en lättnadens suck. Han visade också att Tim Howard inte kommit hela vägen över Atlanten för att slå inlägg till Fabien Barthez. Howard var inte hundraprocentig på Henrys mål, men insatsen var mer än positiv. Jag kan inte påstå att jag har någon vidare koll på Tim Howards kvalitéer, däremot vet jag att han har en nervsjukdom som heter Tourettes syndrom. Någon har berättat för mig att det kan innebära att den drabbade gör okontrollerade rörelser och ibland kan börja skrika utan att mena det.

Något säger mig att han och Sir Alex kommer att komma bra överens.

Och, just det:

Roy Keane är tillbaka.

Den riktige Roy Keane.

I går slet han sig blodig mot Vieira, och även om passningsspelet var sådär så var det ett skönt besked till alla som tvivlat. Manchester United behöver en pappa, de behöver Keane. Och i kombination med den alltid superbe Scholes känns det som att de tar ett steg tillbaka och två steg framåt - oavsett att två mittfältare har försvunnit till Chelsea och Real Madrid.

Det var ju med Chelsea jag började alltihop. Det är en sådan sommar när det mesta i England börjat eller slutat med Chelsea.

En klubb som aldrig vunnit ligan i färg-tv har köpt, köpt, köpt, vilat och köpt lite till.

Det är bra.

Jag gillar det.

Inte för Chelseas egen skull (jag har alltid svårt för människor som tror att fotboll är så matematiskt att det räcker att lägga ihop bra delar för att få en bra helhet), utan för att det är förbannat skönt att tänka sig en utmanare till de två stora.

Arsenal och Manchester United har vunnit ligan varje år sedan Beatles splittrades. I år har Newcastle nog med spelkvalité och Chelsea nog med rubel för att kunna hota dem på allvar.

Arsenal och Man U är finfina klubbar, men även om man gillar något så är det inte roligt om man får det på samma sätt varje gång.

Det gäller mat, det gäller sex, det gäller fotboll.

Fem dagar kvar...

Om fem dagar börjar Premier League.

Det kommer att bli underhållande, underligt, underbart.

Men visst vore det fint om det kunde bli lite spännande också?

Om Community Shield hade dömts efter allsvenska regler hade matchen brutits i halvtid.

Om historien har rätt får Manchester United det tufft i år. Det är sju år sedan laget som vann Charity/Community Shield också vann ligan.

Om inte Lee Bowyer är årets värvning blir jag förvånad.

Om fem dagar börjar Premier League.

Om fem dagar.

Simon Bank