Wow, vilken härlig tv-boom

Nu ler även Lars-Åke Lagrell

SPORTBLADET

10–9–8–7Nedräkningen mot en ny fotbollsorgie i tv-rutan är nu nere på ensiffriga tal. I helgen sänder Canal + de första av säsongens femtioelva matcher från Premier Leauge. Andra kanaler har redan tjuvstartat. Som om det någonsin slutade: har vi inte sett allsvensk fotboll under sommaren så har det handlat om brasilianska ligan, Uefa-kval, dramatik på liv eller död med Marc-Vivien Foe, eller mer eller mindre intressanta träningsmatcher. Numera sover tv-fotbollen aldrig. Men till helgen vaknar den på riktigt med stora klara ögon, och nuförtiden är nog inte ens Lars-Åke Lagrell oroad.

Några minns kanske hur det lät hösten 1998. Förbundsbossen Lagrell hade fått reda på att uppstickaren Canal+ snott sändningsrättigheterna för engelska ligan från TV4.

Här i Aftonbladet väste Lagrell: Dom (Canal+) bör kontakta oss. Vi tänker inte sitta som några byfånar och acceptera att bli överkörda. Man kunde ana mellan raderna hur Lagrells entusiastiskt plirande blick för en gångs skull blev becksvart.

Starka kommentatorer

Om parterna någonsin kontaktade varandra är ointressant. Canal+ dundrade igång med ligamatcher strax efter, premiären var mötet Coventry–Chelsea presenterad av en viss Arne Hegerfors, denne hade Canal+ nyss oblygt värvat från Sveriges Television.

Med detta hade man också i ett nafs det starkaste kommentators-teamet alla kanaler inkluderade. I augusti 1998 försköts tv-fotbollens maktbalans för evigt (?), från de stora markbundna kanalerna, till de digitala nykomlingarna, TV 3 hade redan dessförinnan gjort Champions League till ett av sina varumärken och stakat ut vägen.

Vi var nog några som var oroade den gången. Om man ens hade råd och ville, hur rattade man då in de här besynnerliga färskingarna?

Kunde inte någon statsmakt komma dundrande och fastslå: Nej, så här får det inte gå till, antingen ska alla få 6–10 matcher om dagen, annars låter vi bli, vi talar trots allt om oskyldiga svenska tittare, och hur ska det gå för stackars allsvenskan?

Fem fotbollssäsonger senare vet vi alla hur det gick. I princip blev alla vinnare. Vi tittare har kunnat dregla över hundratals matcher, i allt från Uefa Champions League till slutspurten i spanska Primera Division, under tiden som allsvenskan gått från 5 647 i publiksnitt 1998 till 10 161 förra året och i skrivande stund 10 500 åskådare per match. Där har ALLT gått att se via pay-per-view.

Även Sveriges Television är med på ett hörn i och med Fotbollskväll. Den enda uppenbara förloraren, förutom givetvis ANDRA sporter, är TV4:s Tipslördag, med sina bleka alibin till toppfotboll.

Men även det programmet har tittare, stora tittarskaror, och årsfärska TV4+ kompenserar mer än väl det tv-husets behov av högkvalitativ fotboll, Bundesliga är hos TV4+ i gång med Peter Antoine redan i högform, brassarna har spelat genom hela sommarhettan.

Väl medveten om att mailboxen omedelbart kommer att bågna av ilskna repliker påstår den här krönikan ändå att det verkliga startskottet för tv-loppet trots allt detta sker nu i helgen, då den tolfte årgången av Premier League inleds.

Detta inte sagt av nostalgiskäl, allt startade trots allt i Juraåldern med Tipsextra och engelska matcher, eller ens av kvalitetsskäl, alla är fria att se Serie A eller holländska Eeredivisie som bättre tv-underhållning.

Nej, här handlar det helt enkelt om kvantitativa fakta; det utbud av engelska ligafotboll som Canal+ presenterar i höst och vinter, vi talar halvdussinet matcher i veckan, gör trots allt att de andra ligorna rent tv-mässigt faktiskt kommer i skymundan.

Något trist inledning

Däremot så börjar inte festen särskilt läckert, den första lördagsmatchen Portsmouth-Aston Villa är en tillställning som senare under säsongen troligen inneburit ett unikt tillfälle för helgshopping, åtminstone för den här pennan.

Men en premiär är en premiär och nu blir det nog ändå aktuellt att kolla in nykomlingarna från sydkusten, liksom svenskarna i Villa. Om inte annat för att studera om kanalen över sommaren fått för sig att kladda med grafiken, om de möblerat om i studion, liksom vad nostalgi-gurun Stefan Thylin har gjort för slags fotbollsresor sedan sist, det är ju svar på sådana centrala frågor som kan göra en ohjälplig ligafotbolls-junkie sömnlös.

Dessutom: kanalen har ännu inte presenterat den sena matchen samma dag, den kan bli den godbit som den första kanske inte utlovar.

Redan på söndag smäller det under alla omständigheter till på allvar. Leeds-Newcastle, ett spännande möte i nordost, följs då av Liverpool-Chelsea, alltså en första hyperintressant avstämning av vad han ryssen Abra-jag-vill-ha-allt-itj fått till med sin nya leksak Chelsea FC.

Miljarderna rullar in

Miljarderna rullar förresten även i tv-sammanhanget, åtminstone i England. BBC har just erbjudit en och en halv miljard för att få rätten att nästa säsong visa matchglimtar i ett nystartat Match of the Day. BSkyB har parallellt köpt rätten att sända ligan i tre nya säsonger. Prislapp: 15 miljarder.

De andra superligorna, de spanska och italienska, drar igång i månadsskiftet, den första som vanligt i Canal+, den andra även nu i Viasat Sport. Där oroar Canal+ oss oxtokiga riddare av fjärrkontrollen genom att i programtablån meddela att Serie A då bara sänds i Canal+ Blå, hur ska man överleva att missa Sampdorias återkomst?

Men i övriga är det bara att säkra soffan och ställa in samtliga övriga förpliktelser. För nu rullar dom in i hösten: Premier League, Serie A, La Liga, spanska cupfinalen 24–27/8, Bundesliga, Studio Brazil, allsvenskan, Eeredivisie, Fotbollskväll, Eurogoals, Uefa-kval i Kanal 5, Western Union, Futbol Mundial, och då har vi inte ens berört ämnet landskamper 6–5–4–3–2–1!

Vad Lars-Åke Lagrell tycker fem år senare? Jag ställde frågan vid ett baluns hemma hos landshövdingen Lagrell i Växjö i våras. Han sa inget, men fyrade av sitt patenterade grin, ett grin helt utan svärta som avslöjade att det blå flimret från en nöjd digital fotbolls-tv nog skimrar rätt ofta även där i residenset.