I Frankrike är fotboll det enda som gäller

SPORTBLADET

- Det är ju Leslie Djhone, som kom femma på 400 meter!

Den franska skolklassen som kommit till Paris för att se VM, tror inte sina ögon. Friidrottshjälten sitter mitt emot dem i tunnelbanan.

Autografer och hipp, hipp, hurra. Leslie Djhone ser både glad och generad ut. Han är 22 år, kommer från det franska ghettot Champigny-sur-Marne och var på god väg till en ungdomsvårdsskola när tränaren François Pepin fångade upp honom.

- Jag arbetar så mycket jag kan i problemområden. Det är där jag behövs, säger Pepin.

Han sitter stolt på presskonferensen mellan sina två "elever", Djhone och Marc Raquil, som sensationellt tog brons i herrarnas 400 meter, efter en spurt som tog andan ur Stade de France.

Publiken gör dem starka

Nu hoppas Pepin, Djhone och Raquil på en medaljplats för fransmännen i VM:s sista tävling, herrarnas stafett 4x400 meter.

- Stödet vi fick av publiken gör oss ännu starkare, säger Marc Raquil.

Den franska truppen är överraskad över publikens engagemang. Fransmännen är kända för att förhålla sig kyliga till friidrott och årets lag är inte särskilt starkt. Dessutom har de som alla väntade sig mest av, fallit igenom.

Eunice Barber förlorade duellen i sjukampen mot Carolina Klüft och Christine Arron slutade sexa i damernas 100 meter. Stavhopparen Romain Mesnil klarade inte kvalgränsen på 5,70, trots att han hoppat högre än någon annan tidigare i år.

-Det är tack vare massmedierna som publiken är så närvarande. VM har framställts som en folkfest och publiken är med på noterna, säger Pepin.

Varje dag under VM, spyr lokaltåget RER ut tiotusentals åskådare i förorten Saint Denis, där Stade de France tornar upp sig som en rymdfarkost. Under de här dagarna är det färg och folkliv i Saint Denis. Men i vanliga fall sätter ingen frivilligt sin fot här.

Saint Denis utgör ett koncentrat av Paris alla sociala problem. Var och varannan kille man möter på gatan ser ut som Raquil och Dhjone, gängliga svarta unga män från de forna kolonierna, som inte har haft turen att stöta på François Pepin.

Omdiskuterd affisch

Praktiskt taget hela den franska truppen i friidrott är svart och VM:s omdiskuterade affisch visar en vacker svart kvinna.

- VM-laget i fotboll 1998 öppnade ögonen för fransmännen hur Frankrike ser ut i dag. Det är ett etniskt blandat samhälle och "les Bleus" visade att pluralismen är en rikedom, vilken dynamik det finns i ett sådant samhälle. Det är fransmännen beredda att acceptera i sport och underhållningssammanhang. Men det fungerar fortfarande inte i vardagslivet, säger Aounit Mouloud Mrap.

Han är ledare för en antirasistisk rörelse och deltar i en debatt om idrottens sociala roll. Den är en av flera alternativa aktiviteter i Forum Mondial, som pågår parallellt med VM i Saint Denis.

En kanal skiljer stadion från Forums idrottsplats. Arenan ser ut som en drömlik hägring härifrån, där förortsbarnen prövar att hoppa längd och höjd och kasta kula. Det är första gången för de flesta.

Carolina Klüft borde komma hit och hålla en lektion, för affischerna runt idrottsplanen ropar ut hennes budskap: Alla människor är världsbäst på något.

Det finns ingen friidrott i den franska grundskolan. Det är en av förklaringarna till den långsamma återväxten på elitnivå.

- Ingen i min grupp kan namnet på Dhjone och Raquil, men alla vet vem Zidane och Henry är, säger fritidsledaren Loïc Kinzonzi.

"Fotbollen dominerar"

- Fotbollen dominerar helt. Det enda barnen tänker på är att de vill bli fotbollsproffs och tjäna en massa pengar.

De allra flesta upplever VM som en upprepning av den fantastiska sommaren 1998, när "Les Bleus" överraskande vann VM i fotboll.

VM i friidrott är det första riktigt stora evenemanget på Stade de France sedan dess. Förhoppningen är att mediabevakningen ska ge även fransk friidrott en knuff i rätt riktning.

1998 var första gången som världens ögon föll på Saint Denis. Då var 73-åriga Janine Parant utomordentligt nöjd med att ha den mäktiga arenan som närmsta granne.

Den pratsamma damen satt i fönstret på bottenvåningen i sitt hus och blev rikskändis när TV-bolagen upptäckte henne.

Men nu är Janine trött på uppståndelsen.

-Jag blir bara irriterad av att se tävlingarna på tv. Det bästa vore om någon sprängde stadion i luften, säger hon med eftertryck.

Kristina Kappelin