Vore Ljungberg en tjej skulle han vara desperat

SPORTBLADET

Sport och jämställdhet brukar inte gå särskilt bra ihop.

Men de senaste åren har idrotten förstärkt de manliga könsstereotyperna så till den milda grad att de kvinnliga ivrarna måste jubla.

Här finns ju allt.

Från karla-karlar till riktiga bimbo-fjollor.

Vi tjejer är vana vid könsstereotyper. Ni vet, de där föreställningarna som delar in oss i olika fack, beroende på hur vi ser ut och hur vi beter oss.

De manliga motsvarigheterna finns förstås, även om de aldrig rönt lika stor uppmärksamhet.

Ger inget maskulint intryck

Men i sportens värld är det just nu omöjligt att undgå dem. För vad är det egentligen som hänt med de idrottande unga pojkar som alldeles nyss borde växt upp och blivit män?

- Tänk om man varit yngre och singel i dag, suckar väninnan och fortsätter.

- Gud så drygt det skulle vara. Tänk bara, han skulle färga slingor i sitt hår, trimma stjärtmusklerna, låna din mascara och ditt puder och det värsta av allt - han skulle kanske ha stringkalsonger! De säljer ju för fasen slut i alla trendiga butiker.

För oss som med marginal passerat 30-strecket är utvecklingen chockartad. Vi har ju växt upp under den tid då hästsvans och ring i örat var gränsen för vad man över huvud taget kunde stå ut med. För oss över 30 ger den manliga babe-looken ett inte särskilt maskulint intryck.

Hyllade bilder?

Ljungberg driver sin stereotyp så långt att han nu gjort sitt första utvik i en serie "hyllade" bilder. Hyllade? Tänk, mina vänner, om Ljungberg varit tjej. Då skulle han kallats en desperat stjärna som ställer upp på vad som helst för att behålla sin popularitet. En taskig förebild för de yngre. En porrig och billig babe.

Men det är så klart skillnad. I Slitz och Café får man väl i dag betala för att bli utvikt, så lång som väntelistan är där. Freddie har i stället fått 3,25 miljoner (minst) för att just han valts ut som den svenske "fotbollshingst" Calvin Klein vill ha. Hingst?

Ger mig sjutton på att de högt skurna tangakalsongerna har string i baken.

Föredrar en annan sort

Nej, har man med marginal passerat 30-strecket, ser man inte särskilt mycket karl i ett 25-årigt fåfängans fyrverkeri. Måste man välja föredrar man faktiskt en manlig stereotyp av helt annat slag. Och självklart hittar man dem i sportens värld.

För ni minns väl Robert Gustafssons monolog på temat under Idrottsgalan; "20 mil i bussen, färjan över, ny tävling England, 30 heat, vurpa, röntgen, gipsa bägge armarna, färja över, ny tävling Polen och bajamaja i Krakow".

Såg förra veckan hur Tony Rickardsson dag 1 tävlade i Polen, dag 2 i Sverige och dag 3 i Prag. Minst en av dagarna vann han en jordskredsseger och firade med en prilla som skulle orsakat fjollorna svår yrsel.

Tony Rickardsson inte bara befinner sig i den manligaste av världar. Han är dessutom en levande symbol för att karla-karlarna, med alla sina attribut, fortfarande har ett existensberättigande.

Det enda som inte riktigt stämmer är att det är de unga grabbarna med puder och slingat hår som idag väljer att tatuera sig? Nog borde det väl ändå vara Rickardsson och inte Ljungberg som har en svart panter slingrande sig upp från det manliga venusberget?

Erika Strandell (sport@aftonbladet.se)