Det här var verkligen en mäktig fotbollsupplevelse

SPORTBLADET

Som om det inte skulle ha räckt ändå.

Här hålls en tyst minut för Anna Lindh och två vilda fotbollsklackar visar vördnad och respekt, och till råga på allt grips den misstänkte mördaren utanför Råsunda mitt under matchen.

Repris:

Som om det inte skulle ha räckt ändå.

Idrottens dramatik kan ibland kännas futtig i det stora hela, men jag måste erkänna att ett Stockholmsderby i fotboll kan få mig ovanligt känslomässigt engagerad.

En match som Hammarby-Djurgården inför 35 611 åskådare, en alldeles underbar fotbollskväll, ger mig både gåshud och rysningar.

Jag är den typen av yrkesskadad journalist som kan stå lugn och stabil bland döda och lemlästade efter en jordbävning i Indien, men så ser jag en svensk stå och gråta på en prispall efter ett VM-guld nånstans... och börjar snyfta själv.

Det där har jag aldrig förstått.

Likadant på Råsunda i går:

Här strömmar Kenta Gustafssons "I dag är jag stark" ut genom högtalarna samtidigt som hela Hammarbys läktare färgas grön, herregud...i det ögonblicket är jag så mottaglig att jag omedelbart skrivit på om nån stuckit en medlemsansökan i Bajen Fans under näsan.

Det var så mäktigt, så starkt.

Hade tårar i ögonen då ockå...

Den där Kenta-låten blir banne mig bara bättre för varje gång man hör den. Jag minns när jag först fattade hur tung den är i sportsammanhang: segeryra, lyckliga män i Södertälje SK:s hockeylag sjöng den för full hals i en buss på väg efter SM-guldet i hockey mot Djurgården 1985. Jag var med som ende reporter, och jag hade tårar i ögonen då också.

Det fina med att komma från landsbygden och vara fullständigt opartisk när det handlar om Stockholmslag är emellertid att man har rätt att ändra sig blixtsnabbt.

Sekunderna efter Hammarbys läktartifo kom Djurgården med SIN uppvisning. Plötsligt stod det "9-1" (som i största derbysegern) gigantiska siffror på den andra kortsidan, det var färggrannt och exemplariskt arrangerat och man funderade på vem som hade stått där innan match och dirigerat fram denna millimeterprecision. Sixten Ehrling?

Hux flux var jag beredd att gå och skaffa mig en DIF-tatuering.

Att sen matchen blev så underhållande, öppen och svängig gjorde inte helhetsintrycket sämre.

Det var verkligen en mäktig fotbollsupplevelse på Råsunda.

Sydeuropeisk klass

På väg därifrån stod jag hoptryckt i en tunnelbanevagn och bredvid mig stod en göteborgare som, om jag inte tog alldeles fel, var författaren Peter Birro.

- Sydeuropeisk klass, sa han. Fan, det här är vi inte i närheten av på gamla Ullevi.

Ett reportageteam från den suveräna kanadensiska tv-kanalen TSN (The Sports Network), som är i Stockholm för Toronto Maple Leafs skull, hade fått biljetter till derbyt och hade ingen aning om vad som väntade dem.

"Vilken intim arena..."

Efteråt stod reportern James Duthie och fotografen Mark Malette med gapande munnar.

- Det här var första gången jag såg fotboll i Europa och det var en fantastisk upplevelse. Vilken atmosfär...och vilken underbart intim arena, sa Duthie.

I Nordamerika finns inte den här typen av läktarkultur, så det är lätt att förstå deras entusiasm.

De kommer att rapportera till sina tittare om fotbollsfesten i Stockholm, och kanske tror de att det alltid är så här i allsvenskan.

Det är det ju inte. Men det behöver vi väl inte berätta.

Peter Wennman