Blågult blev helt krossat - men drömmen lever

Simon Bank: Det såg ut som proffs mot amatörer

SPORTBLADET

WASHINGTON

Tänk att det var så bräcklig, VM-drömmen.

Den flög som en liten lovikkavante genom luften, landade på huvudet och låg stilla i fruktansvärt långa sekunder.

Men den reste sig.

Hanna Ljungberg reste sig.

Det var, som det heter i ölreklamen, värt att vänta på.

Ett lag med Hanna Ljungberg i kan aldrig sluta drömma. Det känns bra att påpeka det en kväll som den här, när Sverige precis blivit så in på sport-bh:arna avklätt i en VM-premiär.

Allt är CNN:s fel.

Hela helgen har deras milt leende meteorologer meddelat att den där haussade Isabel-orkanen gjort sitt.

Det hade den ju inte.

Den hade ju bara flyttat.

Ni såg själva:

Inne på Robert F Kennedy Stadium var elva snälla, svenska fotbollstjejer fångade i en stormvind. Elva stygga, amerikanska fotbollskvinnor åt upp dem som om de vore gjorda av jordnötssmör och de behövde inte ens 90 minuter på sig för att göra det.

Det räckte med tolv.

Efter tolv minuter av Sveriges första match i detta VM hade adrenalindopade amerikanskor kört ner de mörkt blå (snygga matchtröjor, förresten) svenskorna en halvmeter i marken.

De hade dessutom skickat Hanna Ljungberg fem meter upp i luften.

Det såg så otäckt ut.

Det såg ut som en bild av en förlorad dröm.

Att förlora mot världsmästarna är en sak, men om Sverige dessutom hade förlorat Ljungberg hade vi kunnat ställa oss i kö vid Stockholmsflygets incheckningsdisk redan i går kväll. Hanna är två Coca-Cola-burkar hög, men hennes betydelse för landslaget - som spelare och symbol - är enorm.

Förlust igen - då är VM slut

Efter två timmars kisskamp i dopningsrummet kom Hanna till slut ut och sa att hon tänker spela på torsdag.

Då möter Sverige alltså Nordkorea i en match med enkel matematik.

Förlust - och VM är slut.

I sökandet efter trösterika tankar hamnar jag i Erfurt.

Den 23 juni 2001 spelade Sverige en EM-premiär där. De mötte värdlandet (Tyskland), blev fysiskt överkörda och förlorade med solklara 3-1.

USA vann mittfältet

Två veckor senare hade Sverige gått till final och varit centimeter från att vinna den.

Så kan det gå nu också.

Vi kan fortfarande drömma om det.

Men vi kan inte tro på det.

Inte nu, inte efter en sådan här öppningsmatch.

Det började redan med avsparken. USA slog den som om det vore amerikansk fotboll; långt in på Sveriges planhalva, och så jagade sex stora amerikanskor allt vad de kunde.

Alla såg vad jätten Abby Wambach kunde ställa till med, eller att Mia Hamm kommit tillbaka som den superkvinna hon en gång var. Men det var på mittfältet som USA vann matchen. Det var där som Kristine Lilly tuggade i sig en alldeles för trög Malin Andersson, och det var där som rookien Shannon Boxx vann allt mot Malin Moström.

USA utklassade Sverige.

Det finns inget annat ord för det.

Eller, jo, det gör det visst: USA mosade, krossade, körde över Sverige.

Jane Törnqvist blev avslöjad av Wambach, Hanna Marklund missade i en luftduell och Sara Larsson var halvlam på en hörna.

Det räckte för USA.

Och den svenska offensiven är nu en gång sådan, att den håller defensiven i handen.

Mot ett så skickligt, starkt lag som USA krävs det att Sverige lyckas i presspelet och vinner boll högt. Det är då de kan ställa om, det är då Hanna Ljungberg och Victoria Svensson kan få bollen på sina fötter, medan Malin Moström kan löpa i djupled.

Marika Domanski-Lyfors trodde att Sverige skulle kunna gå ut, vinna kampen om mitten och spela den sortens fotboll.

Det var optimistiskt och friskt.

Men det var fel.

USA slog Sverige med 3-1, det såg ut som proffs mot amatörer.

Vilket det ju - som av en händelse - faktiskt var.

Simon Bank