Vad ville egentligen Johansson få sagt?

SPORTBLADET

Det är ett känsligt ämne. Det är lätt att säga bort sig och dissas av hela homoetablissemanget för ansenlig tid framöver.

Gunnar har gjort precis det. Han tänkte inte alls efter före han lät munnen gå.

Men det han egentligen ville framföra var väl trots allt bara sanningen? En sanning värd att ta på allvar?

Gunnar Johansson kom ut i Sportklubben i söndags.

Han öppnade dörren till garderoben och alla fick vi känna ett uns av stanken därinifrån. Att han sen haft så infernaliskt svårt att förklara sig beror förstås på skräcken inför frågan i sig. Gunnar vågar inte ens ta ordet homosexuell i sin mun, istället säger han "sån", samtidigt som han osäkert vaggar på fötterna likt självaste Göran Persson. Man känner nästan sympati för karln - Gunnar Johansson alltså - en typisk svensk som bara råkat avslöja de enkla normer så många andra svenskar ju också lever efter. Normer så enkla att de lika enkelt blir till en självklarhet.

Såhär bör världen minsann se ut. Och i den är det män som spelar ishockey, inte "såna där". Punkt slut.

Precis de normerna får vi inte backa för. Tvärtom så måste vi ju våga prata om och beskriva dem lite närmare. Erkänna att de är både utbredda och djupt rotade.

Gunnar Johansson kan säkert inte ens i sina vildaste fantasier föreställa sig hur en "sån där" fungerar. Antagligen får han gåshud när tanken löper hela vägen ut.

Svårare inom idrotten

Inom idrotten är han långtifrån ensam om det. En välkänd gayartist uttalar sig i media och påstår att idrotten de facto ligger tjugo år efter det övriga samhället. Och det måste vi väl för Guds skull våga säga? För hur ska vi annars ha skuggan av en chans till förändring?

Av förståeliga skäl är det enklare att vara öppet homosexuell i den så kallade artistbranschen. Inte för att branschen i sig är "fjolligare", men däremot höjer dess utövare sällan på ögonbrynet för det som är annorlunda.

Det annorlunda är ju i själva verket meningen med alltihop.

Inom idrotten är det svårare. Inte minst i ishockeyn, precis som den gode Gunnar ville säga, fast det nu blev så fel.

För har ni någon gång brytt er om att ta reda på vad hockeyspelarna egentligen säger till varandra på isen?

Vad de hotar varandra med när de blåser upp sig inför en tekning? Vad de till sist tar till (den där klassiska repliken om vad de tänker göra med motståndarens morsa) och som alltid leder till crosschecking bakifrån?

Hockeyns kännemärke

En homosexuell man i ett hockeylag skulle sannolikt bli föremål för all den grabbiga jargong som blivit hockeyns kännemärke. Hans homosexualitet skulle sannolikt föda en helt ny flora av okvädningsord, enbart riktad mot just hans homosexualitet. Det skulle sannolikt bli omöjligt att härda ut.

För ishockeyns urgrabbiga stil skvallrar tyvärr om en krampaktig rädsla i hela kollektivet. En krampaktig rädsla, just för allt det där som är annorlunda och obekvämt. Som "såna där" ni vet.

Jag är övertygad om att det var precis det här Gunnar Johansson ville ha sagt när han gläntade på garderobsdörren i söndags. Därför är det synd att man så enhälligt dömde ut honom - utan att tänka efter före. För den som inte tillåts vidröra sanningen kan heller aldrig förändra verkligheten. Och sanningen är att det i Gunnars värld fortfarande är väldans trångt därinne i den unkna garderoben.

Erika Strandell (sport@aftonbladet.se)