Våga vägra alla höga löner, Hockeysverige

SPORTBLADET

Uttryckte mig inte särskilt taktfullt förra veckan, när jag påstod att hockeyspelare verkar föredra att tacklas framför att tänka.

Mycket bassning har jag följdriktigt fått, från läsare som tagit parti för de stackars stjärnspelarna i svenska elitserien. Men även de mest ilskna håller med om själva kärnfrågan. Den om att ishockeyn faktiskt har stora problem.

Var som sagt lite hård förra veckan. Beskrev hockeyspelare likt både primadonnor och ballerinor som långtifrån alltid klarar av att leva upp till prestationskraven. I de fall då varken sponsorernas eller publikens intresse längre motsvarar spelarnas upphöjda bild av sitt eget värde, så borde de väl i herrans namn fatta att de måste gå ner i lön? Om inte annat så åtminstone för att rädda den svenska elitseriens överlevnad och framtid? Ungefär så uttryckte jag mig.

- Nej, det är hockeyklubbarna som inte kan leva upp till sina lönelöften. Det är klubbarna som överskattat sig och sitt värde, precis som i IT-kraschen, menar i stället en av de många läsare som under veckan hamnat i min mailbox.

- Om man i näringslivet krävde 30 procents lönesänkning skulle facket gå i taket direkt, skriver en annan.

Visst finns det poänger i båda jämförelserna. Men faktum är att det i slutänden brukar sluta på samma sätt, oavsett om vi pratar it-bubblor eller strypande av galopperande kostnader. Det brukar sluta med uppsägningar. Av arbetstagarna.

Och det är väl knappast i det läget vi vill hamna i den svenska elitserien?

Fel i systemet

- Att publiken uteblir beror knappast på att spelarna har för höga löner, utan att vi har fastnat i ett seriesystem som är så ointressant att ingen vill/orkar se skiten, skriver en helt annan läsare.

Ytterligare en annan påpekar - mycket riktigt - att publikintresset långtifrån sviktar på alla ställen i landet, snarare tvärtom. Och visst, det finns poänger även i dessa resonemang, men faktum kvarstår likafullt ändå. Den svenska ishockeyn har problem. Symptomen ser olika ut i olika klubbar, men något måste definitivt göras för att förebygga framtidens hälsoarbete.

Stäng Elitserien, säger nu till och med Hardy. Förbundskaptenen ser fördelar med att svenskarna lättare kan ta sig fram, från juniornivå och ända upp i elitserien. Kanske ser han också möjligheten att vända den lönespiral vi annars aldrig kan få rätsida på?

För trots era arga mail står jag fast vid att det är spelarna, kapitalet, som från första början trissat upp lönerna i svensk ishockey. Och jag vidhåller att primadonnorna, de som prövat en tid i NHL, likafullt haft en avgörande roll för utvecklingen. För man kan ha haft tusen och en anledning till att återvända hem - man kanske inte klarade pressen, man kanske inte platsade och därför blev sittande på bänken, man kanske blev för gammal och av naturliga skäl inte kunde prestera lika mycket som förväntat - men man har lik förbaskat tagit chansen att höja sitt marknadsvärde på hemmaplan. Det kan aldrig vara rimligt.

Lönerna kan stjälpa klubbarna

För det är väl inte en kommande lock-out vi vill ha?

Nej, det är tid för de svenska klubbarna att börja våga vägra de höga löner som snart riskerar stjälpa flera av dem. Eller så lyssnar man helt sonika på den 18-åriga hockeyjunior från Stockholms-trakten som i veckan också hamnade i min mailbox:

- Vem har sagt att man ska kunna leva på hockeyn? Spelarna påstår alltid att det är så fantastiskt att kunna leva på det man älskar, men varför kan de inte skaffa ett extrajobb om det är kris i klubben? Det finns massor med människor som har två, till och med tre jobb. Kanske skulle A-laget börja sälja bingolotter som vi? Då fick vi ju ett elitlag som bidrog med pengar istället för att bara ta dem.

Även det resonemanget har sina poänger.

Erika Strandell (sport@aftonbladet.se)