Min nyårsönskning - mer analyser och avslöjanden kring fotbollsbruset i tv

Lars Nylin: Möjligen finns det skäl till optimism

SPORTBLADET

Ulf Lundell skrev 1979 om nyårsdagens backhoppning i sin roman "Vinter i paradiset". Lundell tyckte att en missad seans med "Plex" Petersson i Garmisch betydde att året i fråga var spolierat.

I aktuella tegelstenen "Frukost på en främmande planet" bekymrar sig samme Lundell i en passage över att FC Barcelona får stryk av Deportivo Alavés.

Jag får för mig att det säger en del om tiden.

Idrottsfantasten Lundell använde då folkhemssporten backhoppning som detalj. I dag är det europeiska fotbollsbruset i tv-rutan en långt bättre gravyr av den era vi lever i.

Med en akrobatisk journalistisk saltomortal, krönikörer kan ta sig slika friheter, går Lundells iakttagelse om Barça rent av att koppla till årets enda tv-nyårsönskning från denna spalt.

Bara rimliga reportage

Ni som brukar hänga med här känner igen mantrat: Om nu fotbollen regerar så suveränt i rutan - ett faktum de flesta av oss inte har några som helst invändningar emot - varför då inte mer, mycket mer, av analyser, bakgrunder, rent av avslöjanden?

SVT och Fyransporten presenterar regelbundet rimliga omkringreportage. Men sällan eller aldrig något som matchar de reportage som VARJE VECKA pumpas fram av fotbollsmagasinen "Futbol Mundial" eller "Western Union" (båda i Viasat Sport). De bästa internationella fotbollsmagasinen ska vi av barmhärtighet inte ens nämna här.

TV3, Viasat Sport, Femman respektive svenska Canal +, är hittills ännu? slappare var DITT ord? hm ?OGENERÖSARE är nog betyget.

Här får vi mellan studiosnacken åtskilligt av pliktintervjuer på någon träningsanläggning. När man tar i lite mer blir det inslag av typen: "Bekymrad Yksel Osmanovski talar ut i tre minuter i centrala Genua, man kan se hans taxi vänta i bakgrunden, det var nog inte meningen, men va' fan vi fick en djupintervju."

Men möjligen finns det trots allt skäl till optimism, precis som vi hör nyårsklockor ringa.

Några järtecken om högre ambitionsnivå på sportbevakningen har under helgerna fyrats av från TV4-huset. Andreas Haglinds rapport från dam-VM (med Ola Wenström och Max Grinndal som reportrar) respektive Paul Jerndals porträtt av musslan Markus Näslund var båda trevliga program om trevliga personer vid en trevlig tid på året.

En smula poesi i dokumentär om Dallas

Den 15:e januari levererar svt-sportens begåvade frilansare Jens Lind en dokumentär om den säregne Diabaté "Dallas" Dialy-Mory, Senegalfödd invandrad idrottsledare i Malmögettot Rosengård. En förtitt på "Pappa Dallas" avslöjar att det är en film som förutom trevlighet adderar den "riktiga" dokumentärens nyanser: spännande citat, starka bilder, rent av en smula poesi.

Nu när SVT blivit av med "Fotbollskväll" kanske vi under 2004 från ångtelevisionen även får sådana här ansträngningar kring ämnet fotboll? Från TV3 och Viasat, som nu ska axla den allsvenska manteln, förutsätts en rejäl nivåhöjning på reportagesidan. Men det behöver väl inte ens sägas?

Vi ses i champagnelobbyn; gott nytt sportår i rutan, oavsett om du kör med svartvit Luxor eller plasmaskärm.