Vi måste ställa oss frågan vad det egentligen är som händer

SPORTBLADET

Vad är det som händer inom idrotten?

En vältränad idrottsman dör.

En vältränad idrottsman dör - det händer igen och vi står handfallna och lamslagna och undrar vad det egentligen är för hemska saker som händer inom idrotten.

Jag sitter och läser på Akropols hemsida och i lagpresentationen finns en stor bild på Raimonds Jumikis kvar. Han tittar rakt in i kameran och hans blick är klar och kraftfull. Han har tröja nummer 14 och pannband och han står med händerna avslappnat bakom ryggen, det är som han ville visa både en tillbakalutad säkerhet och en stolthet över att spela med den där tröjan med klubbnamnet och med nummer 14.

Men på startsidan finns en rubrik som visar verkligheten:

"Akropol sörjer Raymonds bortgång", står det svart på vitt. Rubriken är satt med liten stil. Det är det lågmälda budskapet när det inte behövs braskande rubriker. En idrottsklubb är chockad, medlemmarna är chockade och lamslagna och försöken att förklara för omvärlden hur sorgen ser ut blir lågmälda och eftertänksamma. Akropol sörjer Raymonds bortgång. Mer än så behöver kanske inte sägas.

En enkel faktaruta

Där finns också en enkel faktaruta om basketspelaren Raimonds Jumikis.

Den säger i all sin enkelhet så mycket om en av idrottens stjärnor. Där står:

"Namn: Raimonds Jumikis.

Ålder: 23.

Längd: 203 cm.

Moderklubb: Ogres Basketball school.

Basketförebild: Lamar Odom.

Förebild: Vaira Vike - Freiberga.

Lyssnar på: Hip hop, RNB, House.

Fritid: Njuta.

Om Akropol: Laget med mest internationaliteter jag spelat i.

Motto: Tänk positivt."

Sen är det slut.

"Motto: Tänk positivt." Det levde han uppenbarligen med. Han visste att han hade hjärtproblem men han visste också att om han skulle få spela det spel han älskade så var han tvungen att tänka positivt.

Hans flickvän visste att om hennes pojkvän skulle kunna fortsätta spela det spel han älskade så var de båda tvungna att tänka positivt.

Nu är han död. Nu är Raimonds Jumikis död. Han segnade ner under en match och en hel idrottsälskande nation undrar hur det kan hända en gång till att en vältränad elitspelare i sina bästa år bara dör.

Vad är det som är fel?

Nu är Raimonds Jumikis död och hans chockade flickvän står och pratar med reportrar om att jo, visst hade han hjärtproblem men vi trodde inte att det var så illa och lagkamrater pratar om att han sa att han kände sig trött under matchen och läkare försöker förklara vad det är i vältränade elitidrottares kroppar men framförallt beteenden som gör att de plötsligt bara kan segna ner och dö.

Och utanför sjukhuset står tv-reportrar och rapporterar om hans dödskamp som aldrig hann bli någon dödskamp.

Det är sorgligt och det är en sån kväll man undrar om idrotten verkligen har någon funktion eller om den är farlig för alla som sysslar med den. Man tittar på bilden på den stolte idrottsmannen på Akropols hemsida och undrar om det var idrotten som tog hans liv och gjorde att den där blicken plötsligt bara slocknade.

Det är bara några veckor sen den ungerska fotbollsspelaren Miklos Feher dog. Ni såg säkert de hemska bilderna när han segnade ner med ryggen vänd mot tv-kameran och slog huvudet handlöst i gräset.

På tv-bilderna gav någon honom hjärtmassage redan när han låg på gräsmattan men det gick inte att rädda hans liv. Ett hjärtfel låg sannolikt bakom. Kanske medfött, kanske framkallat av idrotten, kanske framkallat av en tillfällig sjukdom.

Har idrotten blivit så hård?

Dagen efter dog en annan spelare. En svensk spelare i de lägre serierna och vi kunde läsa i tidningarna att på den nivån är det inte särskilt ovanligt. Det är bland eliten det är ovanligt.

Och jag minns ju hur gymnastikläraren i gymnasiet där jag gick sa att man inte fick träna när man var förkyld. Jag minns hur det redan då talades om hur folk kunde dö i något slags akut hjärtmuskelsjukdom. Det brydde vi oss inte om. Vi tränade på. Vi var ju 18 år och ansåg oss odödliga.

Men nu händer det alltså igen.

En vältränad elitidrottsman dör och frågan vi måste ställa är ju om idrotten blivit så hård och krävande att den blivit en fara för dess utövare.

Vi måste fråga oss om det är så att elitidrottens hårda krav på framgång och avkastning på investerat kapital gör att idrottsmännen riskerar sin hälsa och sina liv.

Kanske efter krav från klubbar, men lika troligt efter krav från idrottarna själva; de har ju sin korta karriärer att tänka på och det gäller att ta vara på chansen medan man ingår i förstauppställningen. Det gäller att tänka positivt. Det andra får man ta sen.

Öppet och naket allvar

Raimonds Jumikis död kommer att utredas. Det finns inget som tyder på att han skulle vara ett offer för en cynisk rovdrift från en klubbledning, utan det mesta talar väl i dag för att ännu en idrottare haft otur och inte lyssnat på sin kropps varningssignaler.

Men vi måste ställa frågan vad det egentligen är som händer just nu.

En gång var en för mycket. Två gånger var en katastrof. Tre gånger är orsak till att vi måste ställa oss de här frågorna på fullständigt öppet och naket allvar.