Accepterar vi den här idrottsvärlden är vi alla kriminella

Sportbladets Simon Bank: Vad är det som händer?

SPORTBLADET

Miklos Feher blev 24 år. Raimonds Jumikis blev 23 och fotbollsspelaren i Kävlinge 30. Marco Pantani dog 34 år gammal och Johan Sermon var 21.

Tre veckor har gett oss fem döda, unga män.

Alltid tragiskt.

Ibland logiskt.

Den dag vi accepterar en sådan idrottsvärld är vi kriminella varenda en av oss.

”Som Kristus på korset” Marco Pantani i ett av sina största ögonblick – när han i juli 1998 vinner en stenhård etapp i Tour de France.
Foto: Reuters
”Som Kristus på korset” Marco Pantani i ett av sina största ögonblick – när han i juli 1998 vinner en stenhård etapp i Tour de France.

Vad är det som händer?

Precis som vi ställde oss den frågan i september, när minister- och barnamord avlöste varandra så gör vi det nu. Varje dag läser vi om döda idrottsmän och hjärtan som slutar fungera. Och varje gång som en idrottsman rasar ihop håller vi andan av rädsla för att d e t ska hända igen.

Det kommer att hända igen.

Inte lika ofta, inte varje dag eller varje vecka.

Men lika otäckt. Och ibland lika onödigt.

Jag sitter och läser om piraten Marco Pantani, den fantastiske bergscyklisten. En smartare, och mindre fåfäng, klättrare än Virenque - en tuffare och mer komplex stjärna än Armstrong. I Tour de Frances hundraårsbok finns en fantastisk bild från hans mytiska seger på Les Deux Alpes, där han knäckte Jan Ullrich och vann touren.

Som i vår vardag - fast högre insatser

När Pantani rullade över mållinjen slöt han ögonen och sträckte ut armarna åt sidorna. "Som Kristus på korset"står det i boken.

Offersymboliken känns makabert passande i dag.

Marco Pantani hittades död på ett hotellrum i Rimini, trasig och förbi.

Oavsett vad obduktionen visar är det en fruktansvärt tragisk historia om fart, framgång, offer, dopning, domstolar, mediers jakt och en djupt deprimerad människas undergång.

För två månader sedan begravdes José Maria Jimenez, en annan omtyckt bergscyklist, i Spanien. Depression, där också.

Hjärtattack. Jimenez var 32.

Är cykel en sjuk sport?

Jag vet inte det.

Jag är däremot säker på att cykel är väldigt mycket sport, att cykel är den i särklass hårdaste och mest krävande av alla de stora, professionella sporterna. Det är därför alla tendenser blir lite tydligare på Mortirolo och Luz Ardiden.

I vårt vardagliga liv ser vi samma saker, men mer nedtonat. Vi har våra egna krav att tackla och våra egna berg att bestiga, men drivkrafterna är desamma. Det handlar om pengar, om att lyckas i ett nytt samhälle som ställer omänskliga krav på lönsamhet och anpassning.

Den arbetare som inte hänger med går in i väggen och blir sjukskriven en månad eller två.

Den fabrik som inte ger tillräckligt med vinst rycks upp med rötterna och flyttas till Ungern, i vinstmaximeringens namn.

Så ser våra förluster ut.

I den moderna idrotten är insatserna ännu större, tempot ännu högre. De ursprungliga målen - jämlikhet, social fostran, demokrati, ärlighet, välmående - har lika svårt att hitta sin plats där som det sociala ansvaret har att hitta sin plats i det moderna, multinationella företagandet.

Idrott är lite mer liv än vanligt liv.

Cykel är lite mer idrott än vanlig idrott.

Någonstans på vägen smög sig döden in och la sig på rulle - och Marco Pantani, 34, blev ifrånåkt.

Han är inte ensam.

I fjol dog Denis Zanette i en tandläkarstol, Fabrice Salanson dog i sömnen, Andrej Kivilev dog i en krasch.

Ett 30-tal dödsfall anses, enligt vissa undersökningar, på något sätt vara relaterade till EPO-dopning.

Cyklisterna är våra gladiatorer, och det ligger i sakens natur att gladiatorer flirtar med döden. Publiken älskar att se dem pressa sig till det mänskligas gräns, jag älskar det också - men vad händer när de pressas för långt?

Ingen tog ansvar för Pantani

Vad händer när allt som är kvar är tystnaden efteråt? Och vad händer med de som ger sig in i kampen om en plats i sportvärldens yttersta framkant?

När fotbolls-VM avgjordes i fjol var de största stjärnorna utslitna och söndersparkade efter en lång säsong. Klubbarna vill spela så många, så tuffa matcher som möjligt - för det fyller arenor och plånböcker, även om det kräver ett medicinskåp som är större än en läktarsektion. Fråga Juventus.

Backhoppare bantar sig anorektiska för att flyga några extra meter.

Proffsboxare går en match för mycket.

Racerbilarna blir lite snabbare.

Marco Pantani är inte den ende som dött de senaste dagarna, men det är i hans fall vi kan se ett tydligt ansvar som ingen tog. Han fick dö, ensam och övergiven på ett förbannat hotellrum.

Inte ett dugg värdigt.

Inte ett dugg ologiskt.

Bara väldigt, väldigt tragiskt.

De övriga dödsfallen är av ett annat slag.

I en av de största undersökningar som gjorts av plötsliga dödsfall inom idrott (publicerad av American Medical Association) granskades 158 fall från 1985-95. 85 procent av dem var relaterade till hjärtproblem.

Vi har alltså sett liknande fall som Fehers eller Jumikis förut. Marc-Vivien Foé i fjol, nigerianen Samuel Okwaraji i en VM-kvalmatch mot Angola 1989 och den amerikanske basketspelaren Hank Gathers året efter är bara några kända.

Många fall kan förebyggas med omtanke, med preventiva undersökningar.

Det kanske också vore en vinstmaximering?

Simon Bank