Wenger har ingen tid att festa

Först måste hans mästarbygge hålla för den sista stora titeln

SPORTBLADET

Arsenal årsmodell 2004 är magnifika på gränsen till det orubbliga. Men det går att få dem att darra på manschetten.

Och då tänker Sportbladets Lars Nylin inte på de två cup-debacle som gjorde att de missade den eftersträvade titeltrippeln.

INGEN RAST, INGEN RO Arsenals spelare och supportrar firar klubbens 13:e ligatitel, för byggmästaren Arsene Wenger finns det ingen tid att vila. För att ta Arsenal det sista steget till en Champions League-titel har han en hel del tufft arbete framför sig.
Foto: AP
INGEN RAST, INGEN RO Arsenals spelare och supportrar firar klubbens 13:e ligatitel, för byggmästaren Arsene Wenger finns det ingen tid att vila. För att ta Arsenal det sista steget till en Champions League-titel har han en hel del tufft arbete framför sig.

- Vi var tråkiga när jag spelade. Vi var tråkiga på trettiotalet. Tveklöst kommer vi att vara tråkiga i framtiden. Men jag bryr mig inte så länge troféerna vinns.

George Graham gav denna självironiska karaktäristik av Arsenal. Han gjorde det vid tiden för de två ligaguld han coachade klubben till, 1989 respektive 1991. Det är ett bra citat. Men så fel han fick.

Tio år efter Grahams kontroversiella era är Arsenal mitt i klubbens fjärde storhetstid - dess överlägset största med tre ligatitlar på sju säsonger. Nu nämns uttryck som "boring Arsenal, tråkiga Arsenal", bara vid ett tillfälle.

I texter som denna.

En ljuvlig fotbollsmaskin

Under Arsène Wengers dynasti har robusta men lite träiga Arsenal förvandlats till en ljuvlig fotbollsmaskin. Det är lysande underhållning, det erkänner nog alla utom inkrökta Totteham-fans.

Denna säsong har man hittills 34 raka matcher utan förlust. När andra haft svackor har Arsenal i ligan känts oslagbara. Bara två matcher har ens antytt konturerna av att tillfälligt knäa: Portsmouth hemma i september (kryss), respektive Liverpool borta häromveckan (underläge i paus vändes till seger).

Och som det gått till. Inget lag som har Thierry Henry i startelvan kan rubriceras som grått. Den här vintern har det sprakat regnbågar omkring killen från Guadeloupe och Parisghettot Les Ulis.

Som om inte Henrys speediga måljakt räcker - hittills sanslösa 29 ligamål - har spelare som Pires,Vieira, Bergkamp - stundtals även Fredrik Ljungberg - ännu en gång adderat kulörer som gjort de rödvita från trakterna av Islington till väl så flärdfulla som förmodade sambagäng i de stora ligorna.

Då ska man minnas att det spektakulära vinterförvärvet från Sevilla, José Antonio Reyes, inte ens hunnit bli varm i kläderna.

Det går då lätt som en plätt att spekulera i att vi bara sett början. Som Wenger sa efter att det 13:e guldet säkrats mot Tottenham igår: "Vi kan bara bli bättre".

Men någonstans här är det läge att kika lite i skuggorna kring fotbollsfabriken Arsenal. Där finns definitivt orospunkter, skräp i hörnen. Och då syftas inte på det platta fallet mot Chelsea i Champions League nyligen.

Hur serverade var inte Arsenals CL-möjligheter innan de tappade det derbyt?

Nej, det tänks inte ens på förlusten i FA-cupen mot ett aningen trevande, för så är det ju, Manchester United. Såna förluster kan uppstå under en hektisk slutspurt, det måste inte vara järtecken. Det stora frågetecknet är snarast nästa steg i Wengers ambitiösa lagbygge.

Rent hus vid ankomsten

När han anlände hösten 1996 gjorde Wenger snabbt rent hus med klubbens dammiga organisation. Allt, från en skabbig ungdomsverksamhet till spritvanor som drev halva truppen till anonyma alkoholister, svabbades ut på någon soptipp i nordöstra London. Då när han kom bestod laget nästan enbart av britter - plus Dennis Bergkamp som kom till Arsenal 1995.

Det första året köpte Wenger spelare för 250 miljoner svenska kronor - inga av köpen imponerade, med ett undantag - Patrick Vieira.

1998 gjorde Wenger succé genom att leda Arsenal både till ligaseger och vinst i FA-cupen. I laget fanns gamla trotjänare som David Platt och Ian Wright, uppblandat med Wengers "nya" Arsenalspelare.

Nicolas Anelka, Marc Overmars och Emanuelle Petit var tre viktiga byggstenar i laget.

Alla tre köptes, enligt Wengers nya linje, in billigt för att vid en eventuell försäljning försvinna dyrt. Och så har det fortsatt.

Fredrik Ljungberg, en då ganska okänd svensk i England, anslöt till exempel hösten 1998 liksom lovande Ashley Cole, som nu är landslagsback i England.

När Chelseas buttre ryss inför denna säsongen öste ner en miljard i diverse agenters fickor låg Wenger extremt lågt. Den sistnämndes 25 miljoner i spelarköp imponerar knappast ens på Hasse Borg i Malmö. Dessutom gick merparten till en målvakt, Jens Lehmann, som kanske varit lagets svagaste länk.

Reyes förändrar inte

På senare år har man lagt stora pengar på superlöftet Reyes. Men det förändrar inte faktum: Arsenal har utanför startelvan en tunn, i vissa fall också ålderstigen, trupp.

På några positioner är bemanningen spektakulärt tunn. Man har i princip en enda forward av klass. Varje Arsenalsupporter torde få problem med nattsömnen om man inte längre skulle kunna meditera sig till sömns över namnet Henry.

I år har denne varit involverad i nästan 60% av målen, förra året ännu fler. Tänk Henry långtidsskadad, det är knappt så att Wenger själv kommer ihåg den alternativa spelare som senast agerade spets i Arsenals anfall.

Nästan lika illa är tanken på att någon av Pires (14 mål), Vieira eller Campbell blir borta en längre tid. Bara Real Madrid har av storklubbarna en så liten kollektion megastjärnor i relation till truppens marknadsvärde.

Måste göra ett vägval

Alternativet till dyra köp är nya unga fynd. Arséne Wenger har vid några tillfällen i vinter testat två-tre spelare från sin egen ungdomsakademi. Men de flesta av löftena har hittills blivit kvar i fransmannens frysbox. Han har till sist hellre satsat på ännu någon halvetablerad fransman eller brasse.

Här finns ett vägval som Wenger måste göra innan klubben jagar vidare efter det som ändå skulle vara kronan på verket; det slutliga beviset på att Arsenal kommer att stå bredvid Liverpool och Manchester United i historieböckerna; en vinst i Champions League.

Å andra sidan kan man konstatera: why worry? varför oroa sig?

Arsenal har under Wengers tid med jämna mellanrum råkat ut för sådana här ifrågasättanden av lagets bredd och djup. I bakgrunden smyger också det miljardkolossala arenabygge som vissa tror kommer skjuta klubben i sank om inte uteblivna spelarköp och en viss arrogans gör det.

Men på något vis verkar inte dagens Arsenal bry sig. Man bara skakar av sig tvivlen och vinner, och vinner, och vinner. Eller som Tottenhams reservcoach David Pleat träffande sa inför det guldsäkrande mötet på White Hart Lane i går eftermiddag:

- Arsenal vinner inte guldet här i dag. De har vunnit titeln i varje bortamatch, i varje match när de undvikit förlust, under hela säsongen, det är där de avgör ligan.

Lars Nylin (sport@aftonbladet.se)