O Sullivan – ett geni i arbete

Peter Wennman: Vem sa att snooker är tråkigt?

SPORTBLADET

LONDON

De må ha snyggt knutna flugor runt halsen, sidenvästar och välpressade skjortor, men år 2004 har gentlemannasporten snooker förvandlats till käppfäktning mellan stygga gossar.

Åh, vilken underhållning!

Åh, vilket artisteri!

Åh, vilken dramatik!

Trodde aldrig jag skulle skriva nåt sånt om en i grund och botten så stel och konservativ biljardform som snooker.

Men årets VM i Sheffield har inte liknat nånting annat.

Det har varit bättre än nånsin, jämnare än nånsin – och elakare än nånsin.

Snooker är, som ni kanske vet, avsevärt svårare än den poolbiljard som vi brukar spela i Sverige. Större bord, mindre bollar, mindre hål, större prispengar.

Det är tv-sändningar som följer varje ryckning i vartenda ögonbryn, expertkommentatorer som är obarmhärtigt kunniga (som svensken Kim Hartman i Eurosport) och en tradition i uppträdandet som förmodligen kan vara en belastning för de mest talangfulla och friflytande figurerna i denna nervsport.

Ronnie – en Waldner vid bordet

Årets VM har brutit mot allt det konventionella.

Det närmaste snookern kommit en John McEnroe har varit Jimmy White, min personlige favorit, som under ett antal år var sportens gossen Ruda och kanske just därför blev folkets älskling.

Men bollgeniet White blev utslagen redan i första omgången av årets VM. Och därmed tyckte jag att jag i stort sett kunde strunta i resten av turneringen. Vem skulle kunna prestera nåt alldeles extra?

Jag hade glömt Ronnie O’Sullivan.

My God! Jag lovar, jag överdriver inte, här snackar vi Jan-Ove Waldner – plus lite till.

När Ronnie O’Sullivan går fram till bordet är det ett geni i arbete. Han hittar lösningar som ingen annan, han lägger köbollen med kirurgisk precision exakt där han vill ha den, han växlar mellan höger och vänster köfattning, han är oerhört överlägsen i sitt uppträdande – och han spelar blixtrande snabbt.

”Ronnie The Rocket” har en gång i en tävling gjort 147 poäng, vilket är maximalt, på mindre än sex minuter. Det betecknas som ett fullständigt oslagbart rekord.

Och, för att komma till saken, han är en rebell.

Jag har berättat det förr: hans pappa sitter inne på livstid för mord och hans mamma åker in och ut i fängelse. Själv är han nykter alkoholist och går på Prozac.

Han ser, enligt engelsk press, ut som en tredje broder av rockbandet Oasis. Själv tycker jag han påminner om en ung Tor Isedal med sitt mörka hår och framskjutande haka.

Under detta VM har han blivit varnad av farbröderna som bestämmer. Ronnie har gjort obscena gester, det har varit långfingret uppåt sträck och onanirörelser med högerhanden, och han har använt tungan lite väl gymnastiskt efter missade bollar.

Men han har som sagt varit helt genial i spelet.

Just nu pågår hans VM-semifinal mot sjufaldige världsmästaren Stephen Hendry. Det är en tungviktsfight i klass med Tyson-Muhammad Ali. Först till 17 frames (partier, set, ronder) vinner.

Som att se McEnroe–Borg igen

Jag lovar, England stod stilla i går kväll när de två giganterna drabbade samman. Det var som att se uppstickaren McEnroe mot kungen Björn Borg i slutet av sjuttiotalet. The Rocketman mot The Iceman.

Spelet kommer att pågå i ett par dagar, men i skrivande stund har Ronnie

O’Sullivan ledningen med 6–2. Ingenting tycks kunna stoppa rebellen från att ta sin andra VM-titel.

Och om vi nu är inne på rebeller och ändring av attityder inom snooker:

I VM:s första omgång utbröt nästan slagsmål mellan Quinten Hann, Australien, och Andy Hicks från England. Domaren, i sina vita handskar, fick gå emellan och bryta.

Detta sen Hann försökt psyka sin motståndare genom att säga ”du är liten och flintskallig, jag är lång och har hår”.

Därför ska Hicks vän Mark King möta Hann i en boxningsmatch i York Hall i London den 11 juni.

Vem sa att snooker är tråkigt?

Peter Wennman