Fest eller kolera?

Lasse Anrell på plats i glödheta Milano

1 av 2
SPORTBLADET

MILANO. Jag sitter i det rika Norditalien och undrar om jag ska behöva lyssna på Antonello Vendittis "Roma, Roma" eller om jag ska få höra 75 000 milanesare sjunga ut sin gränslösa kärlek och sin ännu större lycka över att vinna Lo Scudetto i dag.

Det är bara några timmar kvar och folk här säger att jag inte ens behöver tänka så. Jag borde istället inrikta mig på att vara rädd.

Rädd? Ja, rädd för terrorister, rädd för de 8 000 Romasupportrar som fått biljetter och de 7 000 som beräknas komma hit ändå - utan biljetter. Det är tusentals falska biljetter i omlopp och alla här säger att den som sitter inne i arenan och råkar ut för en hord Romapojkar som ska ha din plats gör rätt i att hoppas på en smula tur eller springa sin väg.

Men jag har svårt att vara rädd.

- Du har fått en plats på andra etage, precis över Romafansen. Du kan spotta på dom, dom kan inte spotta på dej.

- Jag vill inte spotta på dom, säger jag. Det finns många supportrar jag gärna vill spotta på men Romafansen tillhör inte den gruppen.

Jag känner väl snarare att jag är privilegierad som är rädd. Det har kostat en del pengar och när jag bokade resan hade jag ingen aning om att den skulle handla om Lo Scudetto.

Jag hade mina aningar

Jag hade mina aningar, både Roma och Milan har dominerat under året men på något sätt kände jag att det ändå inte spelade så stor roll, Juventus skulle ändå komma på slutet och gå förbi och skapa den där unikt tråkiga känslan som det alltid är när just den tråkiga svartrandiga klubben glider förbi på mållinjen utan större glädjescener från vare sig spelarna eller fansen.

Men det blev inte så. Det hjälpte inte med Nedved, inte ens med Nedved. Och den där Davids hade kanske behövts bättre i Turin än att lånas ut till Barcelona för att lyfta hela den katalanska regionen ur förnedringen.

Men det är lätt att vara efterklok. Det finns nästan alltid en Davids här, en Morientes där, ibland blir spelare bättre när de förnedras lite och tvingas bevisa att de duger. Morientes säsong är en av de stora episka sagorna 2004.

Davids en annan.

Själv är jag dock allra mest imponerad av Kakà. Han är bara 22 år men han är enligt mitt sätt att se på fotboll den stora skillnaden, de andra har varit normalt skickliga, Kakà har varit enastående. Han borde bli årets fotbollsspelare.

- Det är 2 000 psykopater här från Rom, säger mina vänner i Milan som haft kontakt med polisen. De fruktar de där 2 000 och de fruktar de där tusentals utan biljetter som ändå kommer att göra vad som helst för att komma in.

Totti mot alla

Totti har sagt att alla Romaanhängare ska komma till Milano i dag för att stötta sitt lag och för att vara här. Och vem vill säga nej till Totti per tutti? Självklart ingen.

La Gazetta dello Sports etta är magnifik. Totti contro tutti. Totti mot alla. Tottis rygg syns enorm - mot honom stormar hela Milan. Klassisk layoutkonst. Klassisk batalj. Det är Nord mot Syd. Fattiga syd mot rika nord. Klasskamp dagen efter första maj.

6 000 poliser och vakter kommer att försöka hålla reda på allt detta kaos. Jag tror jag vet vad de hoppas på; de tror att Roma-fansen kommer att känna så mycket skam över händelserna vid derbyt mot Lazio att de tänker mer på klubbens heder än på den outhärdliga känslan av att Milan kan vinna igen.

Strax före 17.00 vet vi.

Scudetto eller skam?

Fest eller kolera?

Till sist; läser förundrad om Anders Frisk och hans replikskifte med Örebro-kaptenen Magnus Samuelsson: -Jag ställde bara en vanlig fråga i saklig ton, och han sa att "men lägg av, du gnäller ju som en jävla kärring". Jag tycker att det är ett väldigt konstigt sätt att bete sig som domare, sa Magnus.

Jag håller med.

Låter som en matchs avstängning för Frisk.

Lasse Anrell