Där pengarna går in går vettet ur idrottsvärlden

Erika Strandell: Kan någon förklara idrottens kriskarusell?

SPORTBLADET

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.

Där pengarna går in tycks vettet gå ut. Hur ska man annars förklara den karusell av kriser som nu rasar i idrottsvärlden?

Oavsett om du spelar i La Liga, Elitserien, NHL eller allsvenskan kan man utgå från en sak - du behärskar ditt jobb. Inte bara behärskar förresten, du kan det rentav som ett rinnande vatten. Du kan i dina bästa stunder uträtta underverk. Om nu de yttre faktorerna har förmågan att få dig att briljera vill säga.

Harmoniska och stöttande lagkamrater är förstås ett måste. En inspirerande och föredömlig ledare likaså. Kanske till och med en visionär klubbdirektör och en sportchef som värnar utveckling på lång sikt.

Det kan låta enkelt, nästan simpelt. Men är det då på detta viset man bygger upp en idrottsklubb i dag?

På fråga a svarar vi, med vissa undantag nästan aldrig.

Kris - köp då fler stjärnor"

I stället hamnar man alltför ofta i ett scenario tecknat enligt samma grova synopsis: stjärnspelare lockas till klubb med fett kontrakt. Tränare lockas till klubb med hjälp av stjärnspelare. Storsponsor ställer krav på klubb och spelare.

Spelare lallar runt och hittar inte inspiration. Tränare skäller, fans buar, sportreportrar dömer. Klubbdirektör städar. Tränare fockas. Sportchef köper fler spelare med fett kontrakt och uppdrag att rädda situationen. Sportchef värvar ny tränare till fett kontrakt och uppdrag att rädda situationen.

Klubbdirektör upptäcker att budget inte håller. Sportchef vill att spelare ställer upp för klubb och sänker lön. Klubbdirektör tigger mer pengar av storsponsor. Och vips går karusellen så fort att någon eller några ramlar av.

Just nu rasar konflikter och kriser överallt.

I NHL hävdar ägarna att ett lönetak är nödvändigt då snittårslönen för en spelare stigit från 4,4 miljoner till 13,9 miljoner på tio år. Spelarna i sin tur hävdar att arenorna tjänar storkovan på sidobusiness som isshower och popkonserter. Situationen är som man säger tvärlåst. I stjärnstallet Real Madrid är läget lika krampaktigt låst. I Real Malmö köper klubbordföranden nya spelare så fort det ursprungliga alternativet inte funkar. Och en uppgiven tränare Prahl säger att samme ordförande antagligen köper en ny tränare när han ändå har spenderbyxorna på.

Bråk om pengar även i längdåkning

Till och med i det svenska skidlandslaget hotar två stjärnor just nu att hoppa av på grund av bråk med förbundet. Bråket handlar - förstås - om möjligheten att tjäna pengar på dräktsponsorer och så kallade åkaravtal.

Och det man förlorar på gungorna tycks man knappast någonstans ta igen på karusellen. Vare sig det handlar om fotboll, hockey eller längdskidåkning.

Det är lätt att känna sig en smula förstummad inför denna verklighet. Den finns inte bara i sportens värld, det medges, men hur det egentligen ska sluta står på alla fronter skrivet i stjärnorna. För tänk att det fortfarande tycks vara så svårt att lyckas med den så enkla, närmast banala, lösningen för hur man skapar ett vinnande lag? Ni minns, den där lösningen som innefattar långsiktighet, ledarskap, mental stimulans, harmoniska lagkamrater och visioner. Verkligheten visar ju att vi är skrämmande långt ifrån dess realitet.

I sportpanelen på morgon-tv härförleden fick exempelvis en sportjournalist frågan vad Real Madrid bör göra för att vända trenden? "De måste nog ta hjälp av en tränare som är lite mer av en psykolog", blev svaret. Nähä?

Sover Dolly Parton på rygg? som man i mina födelsetrakter brukar fråga när något är alldeles särdeles uppenbart. Eller finns det kanske någon som har övertygelsen att det är frisparkar som Beckham, Figo, Carlos och Zidane behöver hjälp med att träna?

Erika Strandell (sport@aftonbladet.se)