Men så håll tyst nån gång också!

SPORTBLADET

Tala är silver, tiga är guld, säger det gamla ordspråket.

Förmodligen vet PG Gyllenhammar vad det innebär, men längre ned i Kinnevikkoncernen - vid rinkside, typ - är det ett helt okänt begrepp.

Ägnade en stund av eftermiddagen åt att se två reprissändningar samtidigt. På Eurosport var det damtennis från US Open. På Viasat Sport var det Kanada-Slovakien. Aldrig tidigare har jag varit med om att se, eller snarare höra, två så fundamentalt skilda sätt att kommentera sin idrott.

I Eurosports sändning sitter den kunniga, sakliga Maria Strandlund med dämpad, lugn stämma och kommenterar Lindsay Davenports spel när det behöver kommenteras. I Viasatsports sändning sitter Lasse Kinch och pratar - snudd på oavbrutet. Och när han någon gång kippar efter luft för att gå på med nästa tvåminutersharang sticker Tommy Boustedt in ett och annat hejarop som talar om hur fantastisk matchen är.

En stilla undran: Är det helt omöjligt för mig som tittare att få se matchen, höra "hockeyljuden" och njuta av att se världens bästa spelare - utan att få matchen refererad som vore det radio?

Att se en match med Maria Strandlund är faktiskt oerhört befriande efter OS-sändningar och World Cup-tjoande. Lugnt och informativt. Och har hon inget att säga så säger hon inget. Där finns mycket att lära för PG:s pojkar.

När man ser damtennis nu för tiden går det inte att undgå att lägga märke till två saker. Först och främst att den är så otroligt mycket roligare att se på än herrtennis. Och för det andra alla nya "kreationer" spelarna har på sig.

Den ena mer korkad än den andra. Vad ska man annars säga om Serena Williams Nike-damasker och jeanskjol? Tack och lov att "Sunkige Sudden" är som vanligt i alla fall.

I kväll tittar jag på mer tennis från Flushing Meadows - och njuter av kommentarerna.

tv-krönika

Jonas Bladh