Sluta tjattra - låt bilden tala i stället

SPORTBLADET

Det goda livet kan vi hitta och den goda människan sägs finnas i Schezuan.

Men finns det goda referatet?

Det som fanns förr, ni vet Hyland, Jerring, Grive och de andra. Nu har de flesta blivit tjänstemannakommentatorer med rätt att oavbrutet tjattra 90 mil i sträck.

Försöker verkligen titta på damallsvenskan i TV4, men nej. Daniel Kristianssons radioreferat stänger mina öron och stänger också Tina Nordlund-Björk. Hon har mycket klokt att säga, men verkar känna sig tvingad att prata för pratandets skull.

Slår över till TV2 Danmark och damhandboll, Slagelse-GOG. Dramatik, närgången bildproduktion men befriande stilla i kommentatorsbåset. Danska tv-sporten har alltid låtit bilden tala, så även här trots att de två sista minuterna är på ståpälsnivå.

Orden jag aldrig mer vill höra, det är "leverera" och "trafiken framför mål".

Frågan jag skulle vilja höra Claes Runheim ställa är: "Åke Unger, nu har du gjort ännu ett uselt referat, är det inte dags att avgå?"

Fick förresten en känsla av att TV3 tog det som en personlig förolämpning att Sverige blev utslaget ur World Cup. Att det inte vara bra för reklamintäkterna.

Jonas Thern säger säkert bra saker, men eftersom karln pratar med stel mun och utan betoning så talar han för döva öron.

Blev imponerad av Björn Norling när han förra helgen pratade superettan i SVT 24. Ingen märklig match, varför snacka upp den. Och Malin Swedberg kom mer till sin rätt än när hon fajtas med Chris Härenstam.

Jo, det finns de jag verkligen uppskattar. Eurosports tennisgäng Maria Strandlund, Rolf Norberg och Birger Folke. Niklas Holmgren på Canal plus, när han tyglar entusiasmen, Roberto Vacchi, Jan-Olof Nolsjö, Göran Zachrisson, Katarina Hultling, Christer Ulfbåge. Kommentatorer som låter bilden tala.

Och för att vi ska få lite debatt påstår jag att danska kommentatorer genomgående är bättre än svenska och att den bäste i Norden är norrmannen Arne Scheie.

I dag ser jag" ja, ni vet vem. Men tänk om han inte får se spela...

tv-krönika:

Frank Östergren