Drama och känslor – i 160 omgångar

SPORTBLADET

NEW YORK

När Hideki Matsui smackade in säsongens första homerun var den glödheta öppningsmatchen mellan Yankees och Red Sox redan avgjord.

Men det var ändå just då det slog mig:

Jag älskar baseball.

Förälskelsen slog rot redan under resor hit på 90-talet.

Efter att ha sett några matcher utan att ha fattat ett smack började jag långsamt bli förtjust i vad jag uppfattade som en osedvanligt episk sport.

Och under slutspelet 2003, när Chicago Cubs och Boston Red Sox förgäves kramade själarna ur sina klubbmärken för att övervinna sina respektive förbannelser, etablerades en seriös relation.

Men det är när japanske stjärnan Matsui i åttonde inningen i årets säsongspremiär skickar bollen ut i Bronx-natten det blir kärlek.

Jag reser mig sakta upp ur soffan och bara gapar.

Det är så grandiost.

Så snyggt.

Så hisnande perfekt.

Med fotbollssäsongen avslutad och hockeysäsongen inställd har det varit småtrist för ett sportfan under de månader jag hittills bott här.

Men nu blir det verkligen party i ett halvår.

160 (!) omgångar, matcher precis varenda dag, riktiga superstars, bitter rivalitet och stor passion.

För ovana européer är det som sagt svårt att fatta baseball i början. Man tycker liksom inte att det händer något.

Bättre än stora romaner

Men så fort man fått grepp om reglerna och börjar begripa vad spelet går ut på inser man det befängda i uppfattningen att amerikaner bara gillar korkade idrotter.

Baseball - nationalsporten här borta - är tvärtom en osedvanligt intelligent, besjälad, eftersinnande, taktiskt avancerad och vacker idrott, fullsprängd av drama och känslor och fantastisk historia.

Att se en riktigt bra match är som att läsa en storartad roman.

Fast mer spännande.

Det är tillika en av de sporter där man, även som tv-tittare, får starkast relation till stjärnorna.

De är så nakna i sina ensamma roller som pitchers och slagmän och deras karaktärer och temperament blir därför ovanligt tydliga.

Som i den av allt att döma utsökta upplagan av Yankees som alltså inledde säsongen hemma i Bronx i söndags.

Jag är redan helt betagen i nye pitchern Randy Johnson - en lång, mager, mustaschprydd man med ledsen uppsyn. Han skulle kunna vara en karaktär i ett fuktigt sydstatsdrama av Alan Parker, men ägnar sig istället åt manövrera ut frustrerade slagmän med en arm han verkar fått av Gud fader själv.

Eleganten Tino Martinez, som mötte Yankee-fansens standing ovations efter en suverän backhand-räddning med ett riktigt grymt rock "n" roll-leende, är en annan omedelbar favorit.

Hatar och älskar som andra

Så älskar jag fansen också.

Den som lever i övertygelsen att det inte finns några känslor i amerikansk idrott rekommenderas en närstudie av möten mellan just Yankees och Red Sox.

Nej, fansen slåss inte - den egenartade delen av supporterkulturen har aldrig fått något fäste här.

Men de hatar och älskar med precis samma hetta som vilka AIK:are och djurgårdare som helst och scenerna när Boston efter 90 (!) års väntan i fjol tog hem mästerskapet, efter att bland annat ha vänt ett hopplöst 0-3-underläge i matcher mot de arroganta divorna i Yankees, var som hämtade från Buenos Aires 1978.

Och naturligtvis handlar den amerikanska versionen av "Fever pitch", som går upp i dagarna, om ett Red Sox-fan.

Själv håller jag förstås på Yankees. The Bronx Bombers. The house that Ruth built. Ibland känns de som själva essensen av den här stan och det är ingenting annat än makalöst att jag nu ska få följa dem en hel säsong.

???

Illinois har varit säsongens bästa lag, men stöp bittert på mållinjen.

College-basketens våldsamt hypade March Madness-final vanns av underdogen Nortn Carolina.

Räkna med att det smilades i Las Vegas...

Veckans 5 hetaste

Per Bjurman