Nu är jag ett snooker-fan

Sportbladets Jonathan Jeppsson: Dags att komma ut

SPORTBLADET

Jag vet inte riktigt när det började.

Kanske var det när jag – i det planlösa zappande man ibland ägnar sig åt – började dröja kvar allt längre vid de pågående snookermästerskapen i Eurosport.

Jag avfärdade det till en början som rent oengagerat slötittande – det fanns helt enkelt ingenting annat att fästa blicken på.

Men snart noterade jag att jag allt mer aktivt började söka mig till Eurosport, särskilt nu under de förbannade världsmästerskapen i Sheffield.

Det blev trångt i garderoben

Kallsvettig insåg jag att någonting höll på att hända. Och att jag kanske skulle behöva hjälp.

Jag har ju tidigare i den här spalten avfärdat snooker på ett sätt som kunnat uppfattas som nedlåtande.

Jag har kanske kritiserat Kim Hartman på ett sätt som skulle kunna tolkas som raljant.

Jag vet nu att allt det där kallas för förnekelse.

Jag har levt alldeles för länge inne i garderoben. Det blev trångt där inne tillsammans med ett snookerbord som enligt Hartman mäter 3569x1778 millimeter.

Nu är det dags att komma ut.

I dag kan jag säga det: Jag heter Jonathan och jag gillar snooker.

Jag tycker fortfarande att det är en ganska töntig ”sport”, en oestetisk anakronism från förgångna kolonialtider, med ett regelverk mer omständligt än en påveutnämning.

Men jag gillar det ändå.

Jag är en av er nu

Jag gillar Hartmans knarrande, jag gillar det långsamma tempot, tystnaden, detaljerna. Jag tycker däremot inte särskilt mycket om spelarnas flugor, närbilderna på deras ansikten eller västarna de bär.

Men jag är beredd att leva med det.

Som tur är väl det här ett beroende som man kan hantera. Som man kan leva med. Nästan som om man var normal.

Så, alla snookerlovers – ni kan sluta fylla min inbox med hatmejl. Ni kan sluta stena mig på alla där debattforumen där ni sjunger snookerns lov.

Jag är en av er nu.