Röda jätten vaknar igen

Går Liverpool mot en ny storhetstid?

1 av 4 | Foto: Stefan Mattsson
You'll never walk alone. Rafael Benitez har Englands svåraste jobb – varje gång spanjoren leder ut Liverpool på planen vet han att klubben spelar två matcher samtidigt: en mot motståndarna, en mot den egna föreningen.
SPORTBLADET

När blir en framgångsrik historia en nackdel?

Då Liverpool FC går ut på planen spelar de två matcher samtidigt – en mot sina motståndare och en mot sin egen klubb.

Rafael Benitez måste vinna båda.

Under ett halvår har Sportmagasinet följt spanjoren med Englands svåraste jobb.

LIVERPOOL/LONDON/ SOUTHAMPTON. Text-tv. BBC. Sida 302.

Bokstäverna flimrar mot mig. TV:n är gammal, men budskapet helt nytt.

Det står där grönt-på-svart: ”Owen Real Madrid-deal complete”. Jag har precis kommit upp på hotellrummet och står fortfarande med ytterkläderna på och med väskan på axeln. Jag tittar på rubriken gång på gång. Det är bekräftat. Det är klart. Michael Owen har lämnat Liverpool, och för mig känns det som att norr plötsligt förvandlats till söder.

Hur det känns för Liverpools supportrar vore fånigt att ens spekulera i. Little Mickey Owen var inte bara en anfallare kvick som en iller, han var en egen produkt som hade utvecklats till en symbol för hela klubben. Han var en av deras egna.

Det finns inte så många sådana fotbollsspelare kvar längre.

Jag slår av tv:n. Det är en varm fredagskväll i augusti, dagen innan den engelska fotbollssäsongen börjar, och inget är längre sig likt i Liverpool FC.

Den röda jätten har börjat ännu en era. En ny tid är här – igen.

I samma ögonblick som Dermot Gallagher blåser igång Premier League-säsongen 2004-05 vecklas två stora banderoller ut på Liverpool-fansens sektion på White Hart Lane i norra London.

På den ena står det ”15 Years – No Justice – Boycott The Sun”, en påminnelse om skriverierna efter katastrofen på Hillsborough. På den andra står det ”Merci Gerard. 1998-2004”. Båda handlar om det förflutna.

Ingen engelsk klubb, inte ens Manchester United, har en så färgstark historia som Liverpool. Med 18 ligatitlar och 4 europacupvinster är det landets klart mest framgångsrika förening, men ändå går det inte att närma sig klubbens själ enbart genom att prata resultat.

Liverpool FC handlar om så mycket mer. Det är en klubb som handlar om gemenskap och om allsång på The Kop. Om hur Bill Shankly på 50-talet förvandlade en krisklubb med sina socialistiska värderingar och om hur hans tradition fördes vidare i årtionde efter årtionde.

Men Liverpool FC handlar också om livets svåra sidor. Om en stad som alltid känt sig mobbad av resten av England och baktalad av tabloidpressen, om katastroferna på Heysel och Hillsborough.

Ändå måste vi gå tillbaka till början för att komma till slutet. Först och främst handlar nog ändå Liverpool FC om segrar.

”Liverpool exists to win”, hette det på Bill Shanklys tid, men det var då det. Nu är det femton år sedan de senast vann ligan, och det är svårt att begripa vilken smärta det innebär för en förening där varje andraplats varit ett misslyckande.

Graeme Souness försökte, Roy Evans försökte och senast var det Gerard Houllier som ägnade sex år av sitt liv åt att försöka.

Han är borta nu. När Liverpool spelar ligapremiär borta mot Tottenham sitter han på läktaren som expertkommentator. Han tittar bort mot banderollen som tackar honom för insatsen och vinkar.

Houllier lyckades aldrig ta Liverpool tillbaka till toppen, men han gjorde verkligen sitt bästa och är fortfarande omtyckt på Merseyside. Har man en gång kämpat för den här klubben blir man inte bortglömd, och har man en gång fallit för den brukar man förbli lojal.

– Jag kom till klubben för sex år sedan som en Liverpool-supporter. Jag lämnade den som en ännu större Liverpool-supporter, säger Houllier.

Samtidigt som matchen pågår på White Hart Lane utspelar sig en helt annan scen långt borta i Spanien. Real Madrids delegater blir lite förbryllade av hur deras nyförvärv uppträder. Michael Owen har precis dragit på sig den vita tröjan på den officiella presentationen, men så fort det blir minsta lilla paus i schemat försvinner han iväg.

Antingen springer han till en tv för att försöka lista ut hur målservice på spansk text-tv fungerar, eller så ringer han någon kompis hemma i England.

– Hur går det för dem, frågar Owen igen och igen.

Sisådär, var förmodligen svaret. Owens ersättare Djibril Cissé stöter visserligen in 1-0 just före paus, men i andra halvlek sjunker Liverpool djupare och djupare och när Jermain Defoe vräker in 1-1 så har Spurs förtjänat sin kvittering.

Liverpools klack sjunker ihop, men reser sig och sjunger sin omarbetade version av den irländska folksången ”Fields of Athenry”. Den handlar om det förflutna:

”All around, the fields of Anfield Road,

where once we watched King Kenny play – and could he play?!

We had Heighway on the wing,

we had dreams and songs to sing.

Of the glory ´round the fields of Anfield Road”.

Slutsignalen går och spanjoren Rafael Benitez står med handen för munnen i en fundersam pose. Ska Liverpools nye manager lyckas måste han besegra femtio år av oöverträffade framgångar.

Jamie Carragher är fortfarande blank i pannan av svett när han pratar med oss i pressen efter matchen. Trots att han bara är 26 år gammal är han den spelare som varit längst i klubben numera. Han är dessutom en av bara två någorlunda ordinarie spelare med rötterna i Liverpool-området.

Född och uppvuxen i Bootle – området som mest är känt för att tvåårige James Bulgar blev mördad av två andra småpojkar där – är han scouser hela vägen genom kroppen.

– Visst känns det jättekonstigt att Michael har gått. Vi har vuxit upp tillsammans, spelat i samma juniorlag och levt våra liv för Liverpool. Det är slutet på en era, men klubben kommer att överleva. Han har gått vidare och vi måste gå vidare.

Carragher drar två snabba tork med tyghandduken och fortsätter:

– Personligen tyckte jag också att det var tråkigt att Danny Murphy blev såld eftersom han är min kompis, men om det är vad managern tycker är bäst så måste han göra det. Professionell fotboll är inte att kicka lite boll med dina polare – det som gäller är att vinna.

Träningsanläggningen Melwood är uppbyggd som ett gammeldags fort. En yta stor som ett par kvarter är helt inslutet av murar drygt två meter höga. Utanför portarna väntar alltid – alltid – ett par dussin unga autografjägare på att spelarna ska susa förbi i sina sportbilar. Borde inte ungarna vara i skolan?

Inne i fästningen råder militära förbehåll. Man får inte fotografera. Man får inte prata i mobiltelefon. På ganska många ställen får man inte ens stå. Har man dragit i rätt trådar kan det däremot gå för sig att ställa frågor till Rafael Benitez.

Sex dagar har gått sedan matchen mot Tottenham, och under dem har Benitez hunnit göra klart med två nya spelare. Både Xabi Alonso och Luis Garcia är spanjorer, precis som Josemi och Antoni Nunez som blev klara veckorna innan. Pressen har redan hunnit döpa kvartetten till The Benitles.

– Folk frågar mig: ”Har du något emot engelska spelare?”. Det här laget slutade 30 poäng efter Arsenal förra säsongen. Hur många engelska spelare har Arsenal? Det de har är bra spelare, bra yrkesmän. Om du bara har engelska spelare kanske du spelar för femte eller femtonde plats.

Laget är något som invånarna i den här staden är väldigt stolta över och något de identifierar sig med. Nu oroar sig många för att de inte längre ska kunna göra det.

– Får de bara lära känna de här spelarna och se att de är goda proffs som arbetar hårt i Liverpool-andan tror jag inte att de kommer tänka på att de inte kommer härifrån.

”Liverpool-andan” är ett ord som är lätt att slänga sig med, men vad menar du egentligen?

– Jag menar ett lag som alltid ska vilja vinna matcherna och som alltid ska arbeta hårt för att förbättra sig. Tidigare var alltid Liverpool ett lag som jagade i flock, som höll ihop och där laget var stjärnan. Den mentaliteten vill jag åt.

Benitez gör ett väldigt sympatiskt intryck. Hur tuffa frågor man än ställer anstränger han sig för att komma med genomtänkta svar, och han gör det oftast med ett leende och en varm blick.

När han ledde Valencia tyckte 25 procent av invånarna i staden att han borde få en gata uppkallad efter sig. ”Bara en fjärdedel”, tänker du. ”vad tyckte alla andra då?”.

Jo, nio procent svarade ”naturligtvis”. Tio procent undrade ”var skriver jag på?”, och elva procent valde alternativet ”helt okej för mig”. Sedan fanns det 44 procent som inte tyckte att Benitez borde få en gata med sitt namn – utan att han borde få två.

– Jag är egentligen gymnastiklärare, jag har jobbat på skolor. Där märker du snabbt att om du säger åt folk hur de ska göra något så gör de det en gång. Om du i stället lär dem något så gör de det hela tiden, automatiskt, genom hela deras karriär. Jag har ingen annan hemlighet än det.

Benitez var tränaren som med minimal budget lyckades besegra miljardindustrierna Real Madrid och Barcelona, som för första gången på 31 år tog en titel till en stad utsvulten på framgång. Nu ska han upprepa tricket. I morgon leder han för första gången Liverpool på klassiska Anfield.

– Jag är upprymd. När du kommer hit som motståndartränare slås du av den fantastiska stämningen, och jag tror att det kommer att kännas ännu bättre nu när det är min egen arena. För mig är det väldigt viktigt att höra våra fans sjunga, och det är viktigt att vi spelar bra så att de får tron på att vi kan bli bra framöver.

? Är det något speciellt du måste tänka på inför matchen?

– Jo, jag måste tänka på att lyssna på fansen. Om de till exempel sjunger att jag ska vinka måste jag vara med, så att jag inte missar det och gör dem besvikna.

Halvvägs in i matchen har ännu ingen velat se Benitez vinka. Liverpool är bedrövligt, och ex-spelaren Nicolas Anelka har sprungit in 1-0 för gästerna från Manchester City.

Andra halvlek är mycket bättre. Kvitteringen kommer nästan direkt och när Steven Gerrard sedan följer upp en retur och slår in 2-1 med kvarten kvar är det som ett tecken som fansen på The Kop väntat på.

”Ra-fa, Ra-fa-el.

Ra-fa, Ra-fa-el.

Ra-fa, Ra-fa-el. Ra-fa-el Benitez”.

Och jodå, Ra-fa-el Benitez vinkar upp mot dem.

Spansk-engelske skribenten Phil Ball brukar betona vikten av att välja rätt taxichaufför som sportjournalist. På vägen till Manchesters internationella flygplats lyckas jag bättre än vanligt.

Harry Moulder har haft säsongsbiljett på The Kop i 30 år. Han har inrett sin taxi så att hela baksätet är ett multimedialt center där han kör Liverpools jubileums-DVD på repeat med dånande surroundljud.

– Benitez? För tidigt att säga. Vi har haft så många falska gryningar att vi vant oss vid att inte vänta oss att solen ska gå upp, vrålar han från framsätet, samtidigt som publiken i högtalarna löper amok efter ett sent mål mot Blackpool i slutet av 50-talet.

Efter en halvtimmes intensivt skrikande har vi kommit till utkanterna av Manchester. Moulder pekar ner till vänster, där en annan motorväg passerar vår i en tunnel under oss.

– Vet du vart den vägen leder? The Stadium of Shite, Old Trafford. Det enda som skiljer oss och Manchester United åt är timing. De hade turen att bli bra runt 1992, precis när engelsk fotboll exploderade med Premier League, stora pengar från tv-bolagen och global uppmärksamhet. Vi hade oturen att bli skit i samma stund. På en enda säsong så ryckte de åt sig så mycket ekonomiskt och varumärkesmässigt att vi inte kunnat reparera skadan ännu.

Vi är framme. Den lille chauffören med de stora röstresurserna hivar ut mina väskor och räcker fram kardan till avsked.

– Best of luck to Liverpool FC, försöker jag.

– Mate, we don´t need luck. We´ve got ability.

Fem månader senare sitter jag hemma i soffan och ser Liverpool på tv. Det är tufft för Rafael Benitez. Han har haft en del fina stunder – de sena segermålen mot Arsenal och Olympiakos är redan klassiker – men nu har han stött på rejält med problem.

Tre dagar tidigare såg jag Wayne Rooney fira segermålet i prestigemötet mellan Liverpool och Manchester United genom att springa fram till The Kop och kupa händerna för öronen.

Det var minst sagt illa nog, men nu håller allt på att förvärras ytterligare. Benitez har chansat på att ett oerfaret lag ska räcka för att vinna FA-cupmatchen i Burnley – och chansningen går raka vägen åt helvete.

Utan att spela speciellt bra vinner lilla Burnley över Liverpool och mannen som inte kunde misslyckas i Spanien har nu trampat riktigt, riktigt fel i England.

Genom att chansa med juniorspelare har han kastat bort Liverpools kanske största chans att vinna något stort den här säsongen. Alla de gamla ex-spelare som gör sig ett leverne på att säga att det var bättre förr öser på för fullt. Ronnie Whelan dundrar i tidningen, Alan Hansen muttrar i tv och Mark Lawrenson gnäller i alla medier som finns. Jag läser Liverpool Echo på nätet:

”Rafael Benitez smekmånad har slutat i ett stort hemmagräl – och som alltid är det värre när småungar är inblandade”.

Det har blivit dags att åka tillbaka till Liverpool.

Hur var det där med att välja rätt taxi igen?

Chauffören tittar bak på mig och fotografen Stefan Mattsson och skakar uppgivet på huvudet.

– Från Sverige? Jag som trodde att alla svenskar var långa, blonda och såg bra ut. Vad hände med er, grabbar? Vad gick fel?

Han brister ut i ett vrålande skratt och klappar belåtet sig själv på magen. Han har anledning att vara på gott humör och fog för att vara kaxig. Han håller på Everton, lillebrorsan som för första gången på årtionden bossar stan.

– Så ni ska träffa Rafael Benitez? Rafael BeneathUs?

Är det något den spanske tränaren är känd för är det sin noggrannhet. När han var 13 och spelade för Real Madrids juniorlag satte han sig alltid ner med sin anteckningsbok efter matcherna. Han betygsatte alla sina lagkamrater efter en tiogradig skala och motiverade bedömningen med utförliga kommentarer. Han är inte en man som gör ett halvhjärtat jobb.

Nu är det så att man börjar undra om Liverpool håller på att äta upp honom. Då han kommer hem efter en tiotimmars arbetsdag på Melwood sätter han sig i soffan och tittar på scoutingvideos eller filmer som handlar om Liverpools gyllene historia. I intervjuer har han berättat om hur hans fru Montse vaknar på nätterna av att hennes make skriker instruktioner till olydiga spelare i sömnen.

När han var nytillträdd frågade många om han verkligen begrep vad det innebar att leda den här klubben. Om han inte förstått det än är det i alla fall inte för att han inte försökt.

– Vad jag och min fru gör är att vi lär oss om Bill Shankly varje dag. Montse ägnar större delen av sin dag åt att läsa böcker om den här fantastiska klubbens historia och varje dag, när jag till sist kommer hem från Melwood, lär hon mig mer och mer om Liverpool FC och vad som gjorde klubben stor, har han berättat för magasinet Champions.

Ändå visar Benitez inga yttre tecken på trötthet när jag återigen tagit mig in på Fort Melwood för en pratstund. Ögonen är lika varma, skrattet kommer lika ofta och den lilla rundheten över magen har minsann inte heller försvunnit. Om nu jobbet håller på att äta upp honom har det i alla all inte börjat med kalaskulan.

– Om jobbet är större än jag väntat mig? Jag måste svara ja. Dels tar det tid att förstå mentaliteten hos folket i staden, men sedan är det också helt annorlunda att leda ett engelskt lag jämfört med ett spanskt. Här är du manager, du måste göra allt. Du måste prata med spelarna. Du måste prata med de andra ledarna. Du måste prata med styrelsen. Du måste prata med pressen. Det tar en oerhörd massa tid och energi.

Sedan sist har Benitez hämtat ytterligare två spelare från La Liga – Mauricio Pellegrino och Fernando Morientes – men samma dag som vi träffas har han även köpt sin allra första engelsman, unge målvakten Scott Carson från Leeds. Han skrattar:

– Till sist. Problemet med engelska spelare är att de är så väldigt dyra. Nästan alltid kan jag få en lika bra spelare för halva priset utomlands.

Sedan förlusten mot Burnley har kritiken mot dig varit våldsam. Har du blivit förvånad över den starka reaktionen?

– Nej. Jag trodde att laget jag ställde upp med skulle vinna matchen, och jag kan garantera att jag är minst lika besviken som någon annan över att det inte blev så. Men det är som det är, vi är fortfarande topp-fem i ligan och vi är fortfarande kvar i Champions League. Det är inte den värsta stunden i klubbens historia.

Kanske inte. Men knappast heller en period att skriva läktarsånger om.

För att illustrera vilket förhållande fotbollsklubben Liverpool har till staden Liverpool är kvarteren runt Anfield obekvämt träffsäkra.

Det är så nära slum du kan komma i en västeuropeisk stad. Sopor ligger i drivor på gatorna och minst vartannat bostadshus är övergivet och igenbommat med tjocka plåtskivor.

Över allt elände reser sig Anfield som ett jättelikt rymdskepp, något som egentligen hör hemma i en helt annan värld. Väldigt få av dem som bor kvar i området har någonsin råd att gå in.

Utanför The Kop står Bill Shankly staty med armarna sträckta i luften. En enda mening ingraverad på sockeln räcker som förklaring:

”He made the people happy”.

Jag låter stadion svälja mig, går in i innanmätet. Dörren till hemmalagets omklädningsrum är liten, mycket mindre än den som går till gästernas. Det är Shanklys påfund. Han var övertygad om att en liten dörr gjorde så att spelarna som kom ut från den såg större ut, och därför skrämde motståndarna.

Jag vänder mig om. Precis ovanför den extremt trånga spelargången hänger den berömda skylten, den som också bara innehåller en mening men ändå förklarar allt.

”This is Anfield”.

Det var naturligtvis Shankly som såg till att den kom upp. Före en cupmatch mot Newcastle 1961 råkade han höra en bortaspelares kommentar:

– Vad heter det här stället egentligen? Jag vet att det är Liverpool vi möter, men jag har ingen aning om vad arenan heter.

Shankly blev rasande och sökte genast upp ordföranden. Nästa dag hängde en skylt där: ”Welcome to Anfield”. Shankly blev ännu mer rasande. Ingen jävel skulle komma till Anfield och känna sig välkommen. Fick de en kopp te i paus skulle de vara jävligt nöjda.

Skylten byttes ut. Något hände. Det finns hur många gamla spelare som helst som har berättat om hur de kom till Anfield, tittade upp – och visste att de skulle förlora. Det här var ju faktiskt Anfield.

De senaste två säsongerna har lag som Bolton, Birmingham, Southampton, Charlton och AK Grazer vunnit här.

Puben The Brooke ligger i en ganska välmående förort i Liverpools norra utkanter. Jamie Carragher bor runt hörnet och brukar gå hit och se matcherna på tv när han är avstängd eller skadad.

Jag äter middag med Les Wright, som dagarna innan stod på Turf Moor i Burnley och såg sitt Liverpool kasta bort FA-cupen.

– Jag ska berätta en historia. Det var efter bortamatchen mot Monaco i Champions League den här säsongen, och vi hade precis onödigt förlorat med 1-0 i en match som hade kunnat säkra avancemang från gruppspelet. När jag var på väg bort från arenan så passerade jag Liverpools spelarbuss. Jag tittar in – och ser John Arne Riise sitta och gapskratta medan han pratar i mobiltelefon. Jag lovar, han har aldrig haft roligare i hela sitt liv.

Les lyckas med konsten att både stirra och se uppgiven ut på samma gång. Han har aldrig haft svårare att begripa något i hela sitt liv.

– Jag menar, förstår inte de här människorna vad det betyder för oss? Benitez lät Riise spela igen i nästa match. Vad tror du Bill Shankly skulle ha gjort? Han hade givit honom den värsta utskällning som någonsin uppfinnits, slängt honom av bussen och fått honom att simma tillbaka till Merseyside.

Av de ungefär 40 000 människor som regelbundet ser Liverpool hör Les Wright till de 200 mest lojala. Han åker på i stort sett varenda bortamatch, var i världen den än spelas, och eftersom klubben ständigt uppdaterar ett poängsystem som belönar uthållighet kan han vara säker på att han inte åkt ner till plats 201.

Först och främst handlar lojaliteten om att ha råd. Les är en vanlig Liverpool-grabb som haft tur, fått ett bra jobb och har privilegiet av en hög inkomst.

– Dagens fotboll är en rikemanssport. Biljettpriserna är skyhöga och matcherna oändligt många. För att ha råd att följa Liverpool som jag gör måste du ha 6-7 000 kronor över varje månad efter att ha betalat räkningarna. Hur många har det? Det här gäller inte bara Liverpool, men jag tror att det slagit extra hårt här eftersom det inte är en rik stad.

Ett par ögonblicks paus. En ny runda lager måste in.

– Lokal förankring betyder något i fotboll. Är det en slump att det alltid är de spelare som kommer härifrån – Stevie Gerrard och Carragher – som kämpar hårdast? Är det en tillfällighet att stämningen på Anfield blivit skit sedan folk i stan inte längre har råd att gå? När ”You´ll Never Walk Alone” spelades i högtalarna innan avspark på Anfield brukade The Kop överrösta skivan med hundra gånger. I dag sitter vissa och lyssnar på skivan för att lära sig texten.

Jag blev chockad när jag kom tillbaka till Anfield några år efter att ståplatsen försvunnit. Det var så tyst att det inte ens kändes som samma arena.

– Samma arena – annat folk.

En luffare i 60-årsåldern vaggar fram till vårt bord. Les presenterar ”Frank the Hat”. I mer än 30 år gick han runt i en Liverpool-mössa hans mamma hade stickat, innan den till slut rämnade. Numera byter han till en ny modell ungefär varannan säsong.

Han har ett sätt som gör att han kraftigt påminner om dvärgen Gimli i ”Sagan om ringen”, bara dubbelt så lång. Han slår sig ner och drar igång oändliga skrönor om 40 år gamla matcher.

– Arr, vi mötte Bournemouth i cupen ´68, och det blev omspel. Vi hade Roger Hunt och Ian St John på topp, och de mönstrade sin absolut starkaste elva?

Les lutar sig fram och viskar att det var nästan tio år sedan Frank senast var på Anfield.

–?och då kom en jättelång utspark från Lawrence. Anfallarna jagade som hästar i sista kurvan på Aintree, men?

Du är en rätt stor Liverpool-supporter, va?

– Lever och dör för klubben.

Men jag fick höra att du nästan aldrig går på matcherna längre?

– Jag kommer ihåg när jag gick och såg oss mot Blackburn i januari 1997. Det var en hemsk match, 0-0, ingen som kämpade, ingenting. Jag satt på det de kallar The Kop, i en av de där jävla plaststolarna, och det var kallt som fan och stämningen var den sämsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag tänkte för mig själv: vad gör jag här? När jag inte kunde svara reste jag mig och gick. Jag har aldrig gått tillbaka.

Klockan har hunnit bli efter elva, och trots att puben redan har stängt har Les lyckats trolla fram ännu en runda. Samtalet har brutit igenom de spärrar som finns på dagtid och kommit in på katastroferna på Heysel och Hillsborough, det absolut känsligaste det går att prata med en Liverpool-supporter om. Les var på båda matcherna.

– Det går inte att begripa fotbollen här utan att förstå vilka ärr de matcherna satt i staden. Efter Heysel var det 2-3000 människor som sa: ”Right., that´s it. Jag går aldrig mer på en match igen”. Samma sak efter Hillsborough, minst 2-3000 kom aldrig tillbaka. Sedan har du folk som Frank, sådana som slutat gå för att de tröttnat på den moderna fotbollsindustrin eller helt enkelt inte har råd längre.

En blick ner i pintglaset. En sista klunk innan det är dags att gå hem.

– Det är en konstig stad, Liverpool. Många av dem som älskar fotboll mest och kan mest om sporten går aldrig på matcherna.

Bortamatch mot Southampton nere på sydkusten. I nordöstra kurvan hänger ett skynke med vit text på röd botten: ”Our success is written in our history”.

Liverpool spelar bedrövligt. Det tar 20 minuter för nästjumbon Southampton att göra 2-0, och under hela matchen spelar sig sedan Liverpool knappt fram till en enda vettig målchans.

Klacken är lika apatisk som laget. Jag tror det är första gången någonsin jag ser Liverpool spela borta och de inte ens bryr sig om att sjunga ”You´ll Never Walk Alone” med några minuter kvar.

Precis före slutsignalen vankar unge fransmannen Florent Sinama-Pongolle långsamt ut för att slå en hörna framför sina egna fans. En supporter i 25-årsåldern lämnar sin plats på läktaren och springer ner till sidlinjen, så att han bara står några meter från Sinama-Pongolle.

Jag är för långt bort att höra vad han skriker, men ser tydligt hans rörelser. Gång på gång bultar han med näven mot hjärtat, platsen där Liverpools klubbmärke sitter på träningsoverallen han har på sig. Gesten går inte att misstolka.

Efter matchen tvingas Rafael Benitez tvingas gå igenom den engelska inkvisitionen på presskonferensen. Han fäktar ifrån sig så gott han kan.

– Ni måste förstå att man måste se den stora bilden i fotboll. Bara för att man förlorat tre matcher är man inte ett dåligt lag. Jag har ett femårskontrakt här, och långsiktigt är vi på väg åt rätt håll. Men vi har en tunn trupp med många skador, och kan inte bara gå ut och köpa nya spelare som Chelsea.

? Hur ska ni då kunna närma er dem?

– You tell me.

För första gången verkar Benitez förlora tålamodet med alla fientliga frågor. Dagen innan ställde jag nästan exakt samma fråga och fick ett betydligt mer målande svar:

– Jag begriper inte mycket om kläder, men jag vet att det är skillnad på att gå och shoppa efter en jacka med 10 000 pund på fickan jämfört med 1 000 pund. Butiksbiträdet kommer att peka på en jacka och säga: ”Den här är bäst, den har bäst kvalitet”, och då är det den med mest pengar som får den.

Spanjoren tog en paus – slutklämmen återstod:

– Då gäller det att ha fantasi. Du kan komma till affären tidigare än den andra killen – och den bästa jackan kanske finns kvar. Och om du känner till andra jackor, som kanske inte är märkeskläder men ändå har lika bra kvalitet, då kan du köpa dem. Du måste ha många personer som går runt i alla affärer som finns och tipsar dig om bra jackor.

Fem i halv elva på lördagskvällen är det dags för klassiska Match of the Day på tv, den engelska föregångaren till Fotbollskväll. Under en kvart dissekerar Gary Lineker, Peter Schmeichel och Alan Hansen Liverpools kollaps mot Southampton tidigare på dagen. Den gamle Liverpool-backen Hansen sparar inte på krutet:

– Ännu en skräckföreställning. Det var 14 år sedan jag lämnade klubben, och första halvlek är det sämsta jag sett under de 14 åren.

Tre dagar senare spelar Liverpool ligacupsemifinal mot Watford från andradivisionen. Den dåliga nyheten är att tio spelare i rött spelar precis lika illa som mot Southampton. Den goda nyheten är att den elfte är Steven Gerrard.

Senast jag såg en spelare så överlägsen var nog när den 27-årige fritidsledaren gick in och körde för fullt mot oss fjärdeklassare i en av rasterna på mellanstadiet. Gerrard gör vad han vill, och det är ett enormt bevis för hans storhet. Att ensam hålla världsklass medan lagkamraterna dras ner på amatörnivå är oerhört mycket svårare än man kan tro.

Den gänglige mittfältaren från Huyton i västra Liverpool har på kort tid blivit den nya klubbsymbolen och är faktiskt redan en betydligt större hjälte än Michael Owen någonsin blev.

Bland det allra första Benitez gjorde som Liverpool-manager var att flyga ner till Portugal under EM. Under hemliga möten på det engelska spelarhotellet lyckades han övertala Gerrard att stanna en säsong till.

0-0 med mindre än en kvart kvar. Det har gått över sex timmar sedan Liverpool ens gjorde mål senast. Watfords fans börjar känna lukten av en cupskräll och stöttar sitt lag maximalt, samtidigt som de passar på att häckla de 5 800 fansen som åkt ner från Liverpool. Inte genom att sjunga om stadens höga arbetslöshet som vanligt, nej, de har betydligt ömmare punkter att trycka på:

”Gerrard´s going to Chelsea, Gerrard´s going to Chelsea”.

Ungefär då tar han själv tag i bollen, lagkaptenen med åttan på tröjan, sprintar förbi ett par hjälplösa motståndare och borrar ner bollen i vänstra hörnet. Steven Gerrard skjuter Liverpool till cupfinal, och på bara ett ögonblick verkar allt så mycket ljusare.

Och faktiskt, för en gångs skull sjunger inte Liverpool-klacken längre om svunna tider. När de vrider upp volymen till elva och dundrar på så mycket de bara kan så handlar orden om ett här och ett nu. De sjunger om Gerrard, förstås, men de sjunger också en helt ny sång till tonerna av ”La Bamba”:

”Ra-ra-ra-ra-fa Benitez.

Ra-ra-ra-ra-fa Benitez,

Xabi Alonso, Garcia and Nunez.

Ra-fa Benitez.

RA-FA BENITEZ”.

Det är en av de trallvänligaste ramsorna jag hört på länge. Inte ens Bill Shankly hade en sång som svängde så mycket. Benitez själv ler brett när jag frågar om stödet från supportrarna efter matchen:

– Fantastiskt, eller hur? De sjunger mitt namn, och de byter till och med ut melodierna och skriver nya. Om fem år hoppas jag att de ska väldigt många sånger om mig.

Erik Niva