Förhäxad av slutspel

SPORTBLADET

NEW YORK

Dallas leder med 3 poäng och det är en endaste sekund kvar av hela matchen.

Precis då får Houstons Tracy McGrady iväg ett trepoängsskott utifrån vänsterflanken...

Det är den sortens drama som gör att även en basket-analfabet blir förhäxad av det pågående NBA-slutspelet.

Jag har sagt det förr - under March Madness - men ber att få upprepa:

Mina kunskaper om den tredje stora lagsporten här borta är högst begränsade.

Den enda basket jag sett är den KFUM Borlänge spelade på 80-talet och det var nog inte mycket till basket - men man var ju kär i Roxana Sundström, sedermera känd från "Expedition: Robinson", och en som hette Mattias Andersson, idag Portello-leverantör åt statsminister Göran Persson (!), ordnade väldigt bra efterfester.

Nå, jag trodde följaktligen inte jag skulle ha särskilt mycket utbyte av det NBA-slutspel som inleddes förra veckan.

Men ojvoj.

Vi har inte ens nått kvartsfinalerna ännu - och jag är faktiskt helt tagen.

Konstant nervdaller

Kombinationen av tät intensitet, näst intill obscen närhet mellan publik och prestationer på en nivå man inte ens kan fantisera om hemma i Maserhallen ger tv-sändningarna en oemotståndlig rock"n"roll-känsla - eller "hip hop-känsla" om ni hellre vill det (jag tycker det är samma sak).

Men allra mest fascinerad är jag av den hjärtflimmerframkallande dramatik som på något sätt tycks vara vara inbyggd i alla slutspelsmatcherna.

Som den i måndags natt, den femte i en extremt jämn serie mellan Texas-bjässarna Dallas Mavericks och Houston Rockets.

Med två sekunder kvar leder bortalaget Mavericks med

103-100.

I det läget får Rockets straffkast och tuffe Tracy McGrady kliver fram för att utjämna. Han missar bägge, men på den andra sliter han själv åt sig returen, störtar ut på vänsterkanten, vrider sig ett halvt varv i luften och får, tiondelen innan slutsignalen, iväg ett fladdrigt skott.

Går den i är matchen kvitterad och hela Hosuton håller andan.

Men...nej!

Bollen tar i ringen och studsar ut.

Matchen är slut.

Jag kommer på mig själv med att stå upp på parketten och vifta med armarna.

För en basketmatch!

Herregud.

Grizzlies, Bjurmans lag

Sen är det egentligen läggdags, men i samma stund som matchen i Houston är slut börjar nästa i Pepsi Center (vanligtvis hemmaplan för en viss Peter Forsberg, ÅNGERMANLÄNNINGEN!), mellan Denver Nuggets och utsökta San Antonio Spurs.

Och halvannan timme senare står jag återigen där och viftar.

För vad tror ni det står vi slutsignalen?

107-107.

Dramatik, sa jag det?

???

Memphis Grizzlies åkte ut så det visslade mot Phoenix Suns.

Det var väntat - Suns hör till storfavoriterna - men likafullt tråkigt.

Grizzlies är nya i Memphis och har hjälpt den gloriösa sydstatsmetropolen, som jag råkar älska, att återvinna lite av sin forna glas.

Därför är Grizzlies mitt lag.

???

New York Knicks?

Nä, de gick inte ens till slutspel och hånas nästan lika svårt som New York Rangers i lokalpressen.

???

I helgen kan Annika Sörenstam vinna sin sjätte raka LPGA-turnering, i Williamsburg i Virginia.

I så fall blir hon historisk.

Ingen annan har tidigare radat upp en sån. svit.

Go, girl.

???

Som rocker håller jag lite på Denver Nuggets och Seattle Supersonics också.

???

Och över Churchill Downs i Louisville ljuder på lördag det klassiska "And they"re off and running".

Kentucky Derby, en av världens allra förnämsta hästtävlingar, arrangeras på samma plats för 131:a (!) året i rad.

Rapport följer.

Veckans 5 hetaste

Per Bjurman