NBA – fest, show, upplevelse!

20 000 fans försöker riva hela haket – och då är det bara time-out

1 av 5 | Foto: PONTUS HÖÖK
Go Mavs! Ett fotbollsderby bleknar i jämförelse när basketpubliken i Dallas släpper loss på läktarna. Festen börjar redan på parkeringsplatsen, tre timmar innan match, med blaskig öl och grillade hamburgare.
SPORTBLADET

DALLAS

Klockan är strax före elva en söndagskväll i Texas och jag tror för några ögonblick att jag befinner mig på världens mest extatiska rave.

Men det är bara time-out i en slutspelsmatch mellan Dallas Mavericks och Phoenix Suns.

Välkommen till amerikansk basket – en fest, en show, en upplevelse.

Det är Gary Glitters småtöntiga gamla sjuttiotalsdänga ”Rock ’n’ roll” som dånar i högtalarsystemet i vackra American Airlines Arena i centrala Dallas.

Den borde, kan man tycka, inte orsaka något mer än roade leenden våren 2005..

Men det är ett drag på de branta läktarna som får exempelvis ett fotbollsderby i Stockholm att likna långfredag hemma hos Alf Svensson.

Precis framför pressläktaren har jag ett ungt par som buggar sig in i något slags vild eufori.

I gången intill är det ett helt gäng grabbar i bara, målade överkroppar som snubblar omkring i högst improviserad krigsdans.

Och på ryggstödet på en stol några meter bort står en tunnhårig man i vit skjorta med uppkavlade ärmar och skriker:

– Go Mavs! Go Mavs! Go Mavs!

Så ser det ut överallt.

20 000 texaner är fast beslutna att riva hela haket.

Jag tror till och med Chuck Norris nere på första rad tar några lyckliga danssteg.

– Så är det på basket, ler Chris Ossenfort, fotograf som följt Mavericks sedan han flyttade hit från Alabama för fem år sedan.

Förfest på parkeringen

– Folk blir alltid lite galna. Det är ju så tätt och ofta väldigt spännande. Speciellt i slutspelet.

Festen har också pågått ett tag.

Redan tre timmar innan denna fjärde konfrontation i kvartsfinalserien mellan Dallas Mavericks och Phoenix Suns träffar vi Lindsey, James, Quinn och Clay på parkeringsplatsen utanför.

De har, på klassiskt amerikanskt vis, dukat upp till förfest kring James pickup-truck.

– Vi ville undvika trafikstockningarna, säger Clay.

– Och då kan man ju passa på att ha lite trevligt också.

De dricker blaskiga öl och grillar hamburgare och sprider en hjärtlig stämning bland stadsjeeparna som sakta fyller den lummiga stadsparken.

– Fast det här är egentligen ingen riktig baskettradition, påpekar James.

– Kom och titta när Dallas Cowboys spelar fotboll i höst. Där är parkeringsplatsen en riktig party-zon.

James öppnar en ny öl och ler belåtet.

Fast han är inte särskilt berusad.

Det är ingen.

Det säljs både öl och vin i enorma mängder i och runt arenan, men man dricker uppenbarligen inte mer än att man får lite feeling.

Sen gör närheten, spänningen och Mavericks resten.

Gästerna från Arizona har egentligen ett bättre lag, i alla fall på papperet, och leder också matchserien med 2-1 inför matchen vi ser i Dallas.

– Men ikväll vinner vi, försäkrar Chris Ossenfort.

– Våra spelare är alltid bäst när de har ryggen mot väggen och det har de nu.

– Förlorar de ikväll kan Phoenix avgöra hemma i nästa match och det kommer inte att tillåtas.

Det visar sig vara en korrekt analys. Mavericks skaffar sig tidigt ett försprång och släpper det aldrig ifrån sig. Phoenix briljante Steve Nash, utsedd till ligans viktigaste spelare, gör visserligen 49 poäng på egen hand, men det gör han – får jag förklarat för mig – för att Dallas låter honom göra det.

Hemmalaget koncentrerar sig på att stoppa Amare Stoudemire istället, enär han dominerat de tidigare matcherna i serien, och därmed pulvriseras mycket av Suns taktik.

De har dessutom publiken emot sig – en faktor av större vikt än man föreställer sig.

Det är nämligen det som är det allra häftigaste med live-basket i USA; som gör den till en sån intensiv upplevelse.

Märkliga plastbatonger

Det finns liksom ingen riktig barriär mellan planen och läktarna. Åskådarna sitter i princip i knät på spelarna och är i högre grad än fans i någon annan sport delaktiga i själva spelet.

Som när motståndarna har straffkast, till exempel.

Då reser sig hela läktarsektioner bakom korgen och iscensätter en jättelik, flimrande störningsaktion med något slags märkliga plastbatonger.

Att Stoudemire och de andra ens ser var de ska kasta bollen är ett under.

Och ibland gör de det inte heller...

Det är för övrigt just under en sådan aktion det slår mig:

Det är väldigt vitt i American Airlines Arena...

Förvånande? Egentligen inte.

Basket må vara det svarta Amerikas nationalsport och de flesta stjärnorna må ha sitt ursprung i svarta ghetton, men biljetterna till professionella baskematcher kostar så mycket att det i princip bara är vit medelklass som har råd att köpa dem.

Så nu vet ni också varför det är Gary Glitter i högtalarna och inte 50 Cent...

Men det hindrar alltså inte ett sjudundrande ramalama i Dallas.

Några minuter efter time out-partyt jag beskriver ovan är matchen slut – och då börjar det igen.

De dansar, de skriker, de slår high fives åt höger och vänster och de har så kul att man blir avundsjuk.

Basket – I love it.

Bjurmans Basket

Sport i USA liknar inte sport någon annanstans. Den är större, den är galnare och den är mer kommersiell. Tror vi alla fall. För att ta reda på om vi har rätt har vi skickat Sportbladets New York-korrespondent Per Bjurman på USA-turné. Han och fotografen Pontus Höök kommer med ojämna mellanrum att göra nedslag på arenor runt om i det stora landet. De ska se de stora, de udda och de bästa amerikanska sporterna. Det börjar i dag med ett vykort från en basketmatch i Texas.

Per Bjurman