Nu är jag Kenny-fan

SPORTBLADET

NEW YORK

Första gången Kenny Bräck blåser förbi i 366

kilometer i timmen håller jag, frankt uttryckt, på att skita på mig.

Samtidigt inser jag att han inte bara är en av de mest originella idrottsmän jag träffat.

Han är framför allt en av de allra skickligaste.

Folk jag känner som är inne på racing brukar jämt tjata om att det går betydligt fortare i verkligheten än på tv.

Så jag borde kanske vara beredd när jag ställer mig vid Rahal-Letterman-stallets depå på den monstruösa Motorway Speedway-stadion i Indianapolis för att se ett av Kenny Bräcks första träningsvarv inför den sensationella comebacken i Indy 500.

Men jag blir faktiskt lätt chockskadad första gången värmlänningen kommer störtande ut-

efter raksträckan vid målgången.

Det går så helvetes helvetes helvetes fort.

Det låter så satans mycket.

Och det är såna våldsamma krafter i rörelse. Ögat hinner egent ligen inte med, men just all den där lösgjorda kraften får hela atmosfären att vibrera av adrenalin och ... ja, obehag.

Och jag står alltså några meter bredvid banan.

Förlorar färgseendet ibland

Hur det är att sitta i själva bilen...det är en omöjlig tanke. Jag frågar Kenny om han kan förklara.

– Nej, det går nog inte. Du har aldrig varit med om något liknande.

Sen berättar han att det hänt att han på grund av g-krafterna i kurvorna – ibland värre än dem NASA:s astronauter hanterar – förlorat färgseendet.

Han är bra på sånt, Bräck.

Att berätta.

På sin sjungande värmländska både levandegör han roliga anekdoter och förklarar, utan åthävor, såväl komplicerade skeenden på banan som sin egen fullständigt orubbliga, synnerligen amerikanska målmedvetenhet.

Det är sällan idrottsmän är så uttrycksfulla.

Lika sällan ger de ett så genomtänkt intryckt.

39-åringen från Glava har alldeles uppenbart reflekterat grundligt över vad han gör och varför och kan ge solida svar på allt en förskrämd figur som jag kan tänkas fråga.

Just därför tror jag att det svenska ojandet över att han tänker köra igen, trots den där ohyggliga kraschen i Texas 2003, är överdrivet.

Kenny Bräck vet vad han pysslar med, han kan bedöma riskerna, han kommer att klara det här. Framför allt inser han förstås att han är fruktansvärt bra på det han gör.

300 000 åskådare

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av motorsport och sett på utövarna som några som kör bil lite fort, och vem kan inte göra det?

Men efter några dagar i Indianapolis är jag beredd att påstå att de är skickligast av alla.

Det går kanske inte att jämföra olika idrotter, men jag kan inte så här osökt komma på några andra som gör något lika svårt, farligt eller utmattande.

Du och jag – särskilt jag ...

– skulle vara fullständigt slutpumpade efter ett enda varv

i 360 kilometer i timmen på en bana som den i Indianapolis, både mentalt och fysiskt.

Kenny och hans kolleger kör två hundra varv.

Två hundra!

Jag böjer mitt enkla huvud i respekt och erkänner härmed att jag från och med nu är Kenny Bräck-fan.

???

Kennys stallkamrat, Danica Patrick, är ingen dussinidrottare det heller.

Bara det faktum att en 23-årig tjej överhuvudtaget ger sig in i en så stenhård machosport som Indycar är ju så tufft att Zeb Macahan bleknar i jämförelse.

Men hon har var dessutom fjärde bäst i kvalen och nämns som en potentiell vinnare på söndag.

Så grymt!

???

300?000 människor kommer till Indianapolis Motor Speedway i helgen.

Det gör Indy 500 till inte bara USA:s utan hela världens största publikevenemang.

Själv förstod jag dess storhet redan när jag såg mästerliga Oliver Stone-filmen ”Plutonen” i mitten av 80-talet. Där fäller Kevin Dillons bonnlurkkaraktär följande kommentar (och är ni känsliga kan ni sluta läsa nu):

– There’s nothing like a piece of pussy, except maybe the Indy 500.

Veckans 5 hetaste

Per Bjurman