Fotbollsfest utan folkfest

Jonathan Jeppsson: Genom fansen får rysare som den här sin klangbotten

SPORTBLADET

Det var en helt galen fotbollsfest, från en match som hade allt. Det var bara en sak som saknades i tv-rutan. Själva festen.

Den fest som pågick på läktaren alltså, och som också är en del av en sådan här matchupplevelse.

Jag kan så här direkt efter matchens slut bara erinra mig att jag såg några av de tiotusentals fansen i närbild vid två tillfällen innan straffarna.

Ena gången var det fem sekunder riktigt lidande Liverpool-supportrar.

Andra gången var det fem sekunder Liverpool-supportrar som fått tillbaka lite av hoppet.

Det var säkert ett par korta klipp till.

Men i regel syntes bara fansen som en grå massa bakom en närbild på en Ancelotti som frenetiskt tuggade tuggummi.

Det tycker jag var synd. Att klippa in fansen i bild lite mer – och inte bara höra dem – hade ytterligare satt färg på tillställningen. I synnerhet som löparbanorna – eller vad de där gråa ytorna kring planen skulle föreställa – var mer omfattande än en mindre kontinent.De var till och med bredare än löparbanorna på Malmö stadion.

Ingen publikkontakt där heller alltså. Undantaget poliser i självlysande västar.

Tänk Super Bowl utan några publikbilder – det går inte.

Ja, föreställ er en riktigt stor final i vilken sport det än må vara – utan att få se folk som jublar när deras lag gör mål. Otänkbart.

Fram till i går.

Det är ju genom att se fansen lida och jubla som rysare som den här får sin känslomässiga klangbotten.

Viasat-gänget får helt enkelt köra ner en egen OB-buss till nästa Champions Leageu-final om samme bildproducent, vem det nu är, ska dra i spakarna igen.

För fler publikfester vill vi inte bli bestulna på.

Inte om matcherna ska vara så fantastiska som den i går.